Avsked, som på flygplatser, innan väntan tar över tiden och de färgglada heltäckningsmattorna sväljer allt, innan magasinet i ryggstödet framför oss lovar att det finns mer att upptäcka någon annanstans. En klen tröst till avskedet är att något annat tar vid när vi tar farväl och rör oss vidare. Det som återstår att hantera är det limbo som återigen kommer att föra oss till avskedet.

Vårt förhållningssätt till våra medmänniskor är komplicerat. Den rotlöshet som ryms i våra hjärtan, den upptäckarglädje som dansar i våra fötter och avståndet härifrån och till de ändlösa skyarna kan inte förändra faktumet att vi behöver varandra och den omfamnande tryggheten. Att släppa taget för att ge sig av och upptäcka något nytt blir då ofta ofrivilligt, ibland påtvingat och inte sällan undermedvetet motiverat.

Väntade avsked lär oss att ta vara på tiden som vi har med de som nu finns runt oss och att göra det bästa med det vi själva har för att uppfylla vårt syfte.

Oväntade avsked lär oss om rädslan för bristen på kontroll och påminner oss om vårt förhållande till våra medmänniskor. Det lär oss att förlåta och försonas med de vi aldrig kommer att träffa igen. Det lämnar oss med en större respekt för livet och dess förgänglighet.

Sedan finns det avsked vi aldrig kan förlika oss med. Vi är nöjda så länge de mattas av dag för dag, vi vet att de återkommer i mardrömmarna men hoppas att drömmarna där allt är möjligt en dag kan segra.

Jag läser om människans vilja att kontrollera livet och döden och därmed även ta kontroll över möten och avsked. Jag läser om återuppståndelse och evigt liv och tänker att det är lätt för litteraturen att förhålla sig till detta, den sägs ju vara odödlig. Jag läser medan avskeden haglar i världen som vi måste förhålla oss till, inte den som lever mellan bokpärmarna och som vi kan välja att fly till.

Sedan tänker jag att bokstäverna som dansar fram också får en sista dans, att boken stängs och liksom vi måste förhålla sig till ett avsked.

Själv tar jag avsked av ansikten, ögonblick och liv. Kvar blir minnen, löften och förhoppningar. Jag tar avsked av gator jag har gått på, av ännu en stad. Jag drar ett streck över det som varit medan livet drar fram leenden eller tårar, det drar fram rynkor som en påminnelse; en gräns mellan det som varit, det som tar slut och det som komma skall.

Vi spanar efter den tid som flytt genom att försöka greppa tag om morgondagen, vi finner den pålitlig till den grad att vi litar på att den kommer fastän vi aldrig träffat den.

Oskrivna blad är vi, oskriven är dagen. Det är i mötet som avskedet börjar och det är med avskedet som mötet får sin betydelse. Vi måste möta varandra, precis som vi möter livet varje dag för det är just där som vår förståelse för varandra och oss själva börjar. Det är där som kärlek, förlåtelse och förståelse föds och lever. Det är där som mod, hopp och tilltro till morgondagen kan existera. Någonstans mellan mötet och avskedet och nästa möte som väntar.

Kanske blir avskeden lättare genom det livslånga lärandet, som Halldór K. Laxness påminner oss om i sin roman Salka Valka:

”Över intet avsked senare i livet vilar det sista avskedets stämning så tungt som över det första.”

Kanske, kanske inte. Endast morgondagen vet.

Detta är min sista krönika för ETC Jönköping. För den här gången. Den är ett avsked med många förhoppningar om återseende.