Jag ser hur 23-åringen segnar, tappar orken och tron på tilliten till sina medmänniskor och jag känner att här behöver avledas. På samma sätt som vi kommit fram till att vi kommer behöver avleda husägarens blick från märken på bordet som inte går att dölja på annat sätt än just genom avledning. En färgglad duk kanske? Med något oväntat på? En blomvas, en golftidning, ett magasin om miljön och framtiden? Och det är just framtiden jag väljer att försöka avleda 23-åringen med. Jag säger trevande att jag är avundsjuk på hans generation som ändå får vara med om att…, att…, att…, ja vad fan ska jag säga som verkar uppmuntrande och framåt om den närmaste framtiden?

Nu när Trump hoppat av klimatavtalet och bostadspriserna är uppe i rymden och förhoppningsvis vänder och någon bankmänniska har mage att på radion gny över att han inte alls tycker att det är bra att bostadsbyggandet av billiga hyres-dito sätter fart? Jag försöker igen. ”Eh, jo, jag är lite avundsjuk på att du får vara med om den här tiden, nu när bostadsbristen gör att kreativiteten flödar (jag famlar här) och att du kommer få vara med om så roliga boendelösningar...bla, bla, bla… kompaktboenden, mikrohus i olika former, med och utan hjul…”.

Och jag hör nästan hur han tänker något i stil med ”så du menar att du tycker det är spännande för mig att få uppleva en tillbakagång till den tiden då vi människor levde i hyddor, alltför många människor på en alldeles för liten yta…”. Så jag försöker avleda snabbt igen ”ja, och så det här med att ni inte behöver formulera det här med jämställdhet och normer och miljötänk, att ni i er generation kan få gå ett steg längre och…”

”Allvarligt talat Åsa, jag hade hellre levt på er tid (dvs 60-70-80-90-talet) och fått vara med och slösa, skita ner och förstöra än att behöva städa upp efter er. Vi har ingen framtid. Det finns ingenstans att bo, det finns inget att längta till, allt kostar pengar och har man inga pengar  är man körd.” Jag lät honom tala till punkt, dels för att jag tycker att man ska det och dels för att jag inte hade nåt att tillägga.

Vi fortsätter städa lite till sen sköljer besvikelsen över oss igen och vi bestämmer oss för att lägga ner för kvällen och fortsätta någon dag i helgen i stället. Det måste göras. Det går inte att skita i det. Det bara måste göras och någon måste göra det och nu blev det vi som måste göra det. Precis som med jämlikheten och normerna och miljön. Någon måste göra det och det måste göras nu. Och nu. Och sen också. 

Ett ganska färskt minne dyker upp. En som har levt längre än jag frågade mig om jag, vid en specifik situation, var tvungen att tänka feministiskt och om jag verkligen måste ha dom där genusglasögonen på mig? Jag är så glad att jag hade svaret färdigjäst och klarbakat med ingredienser som magkänsla och intellekt och häpnad: ”Ja, det måste jag, jag kan inte gå baklänges nu och inte tänka feministiskt, hur skulle det se ut?

Bollen är redan i rullning och du får gärna vara med och rulla den och jag kan inte heller ta av mig glasögonen för då blir jag bländad och det vill jag aldrig mera vara med om. Aldrig. Det skulle ju vara lika dumt som om någon eller några av världens länder skulle kliva av Parisavtalet.” Men det kan dom väl inte göra? säger den äldre. Nä just det, svarar jag, och tror på framtiden en stund. Men det var då det.

Pil upp: Bollar i rullning. Fotbollar, feminismbollar, chokladbollar…

Pil ned: att behöva känna att jag ljuger när jag säger till barnen att framtiden är ljus, att allt kommer bli bra.