I början var det bara en storm. Ett kaos av känslor som jag inte kunde få styr på. För att försöka fylla det svarta hålet i bröstet blev jag den duktiga flickan. Fick bekräftelse. Vad effektiv du är, modig, kreativ. Så många likes, så många delningar.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

Jobba, jobba, prestera, prestera. Slutade äta, slutade dansa, slutade sova. Jobba, jobba jobba. Mamma blev sjuk, jag fortsatte demonstrera, skrev debattartiklar, fortsatte plugga. Mamma blev sjukare, slutade sova, slutade sova. Slutade känna mina händer, ansiktet domnade av, kunde inte hålla i besticken. Inte ens tårarna orkade rinna ut.

Jag låg bara där när mamma hade kommit hem från sjukhuset. Hon klappade på mitt hår och jag kände oron i hennes andetag men jag kunde inte ta mig upp ur sängen. Sen sov jag men blev aldrig utvilad. Det var som att en lastbil hade kört på mig medan jag blundade och jag vaknade ännu mer mörbultad än innan.

Sen blev det sommar. Alla grillade och jag fick panik av att vara bland vännerna och de brända hamburgarna. När jag försökte ”ta det lugnt” gick väggarna ihop och hjärtat gick igång i 300. Dunk, dunk, dunk, dunk, dunk. I otakt.

Sen kändes det som om någon borrade in långa voodonålar mot mitt bröst. Sen grät jag, tills jag inte kunde gråta mer och sen grät jag lite till. Dagarna och veckorna gick ihop men jag gick ändå upp varannan dag. Jag fortsatte att vara aktivist, dotter, vän, kollega, jag blev färdig med min C-uppsats och jag drack för att bedöva känslorna.

Sen på alla hjärtans dag för tre år sen gick jag till läkaren för jag trodde att mitt hjärta hade ballat ur. Ingen berättade för mig att det bara är symptom på utbrändheten. Då följde en vän med mig. Och vi käkade kebab och skrattade åt att jag hade gått och kollat upp mitt hjärta på alla hjärtans dag. Och sen när vi blev kära så skrattade vi åt att vi hade blivit kära på alla hjärtans dag när jag hade gått och kollat hjärtat.

Vi åkte utomlands och solen sken och stranden var len och fin. Och sängen var som kvicksand och benen som bly och duschen för långt bort. Och jag sjönk. Och det var svart.

Men min hjälte drog upp mig. Och jag kunde bara tänka på att han skulle lämna mig och att han också skulle sluta älska mig som alla andra, för ingen kunde älska mig, för att inte ens jag älskade mig. Men han var kvar, min klippa. Kanske för att han också hade fallit ihop under sina egna jordbävningar. Imploderat inifrån och ut, och kanske stannade han kvar för att han visste det. 

Och sen fick vi barn. Och hennes skratt är melodin jag spelar upp om och om igen i mitt huvud innan jag ska somna. Och jag fattar att jag måste hela mig själv så att inte jag omedvetet ska ta sönder henne.

Och jag går i terapi. Och det kommer som vågor. Jag förstår kaoset nu, jag kan identifiera vindarna som gör att vågorna krossar mig. Och nu när jag skriver så skiner solen genom persiennerna och jag ser dammet flimra som guldflingor och jag vet att Gud finns inom mig och att jag kan älska mig själv. Vågorna kanske aldrig slutar komma men nån dag så kommer jag lära mig att surfa på dom.