Men så tio år senare – under coronan – återföddes bloggandet i ny skepnad: som nyhetsbrev på plattformen Substack. Det nya låg dock inte så mycket i mejlandet, som i betalväggen. Bloggaren får själv sätta ett månadspris och kan sedan låta vissa poster vara öppna, andra låsta. Substack nöjer sig med att ta 10 procent.

Frånvaron av reklam har bidragit till intrycket av att Substack representerar ett sundare internet än reklamfinansierade plattformar som Twitter eller Youtube. Samtidigt är de delar av samma tyckonomi. För att nå framgång på Substack bör man redan vara en etablerad medieperson. Annars måste man jobba hårt på självmarknadsföring i varje tillgänglig kanal, särskilt på Twitter.

Mellan de två plattformarna Twitter och Substack fanns ett visst mått av symbios. Båda har dock fortsatt att drivas med förlust, vilket funkade så länge räntorna var låga. Nu tvingas de på intäktsjakt – och i strid mot varandra.

Twitter försöker komma bort från reklamberoendet genom att ta betalt för blåa pluppar. De som köper en sådan ska även få skriva längre texter. Samtidigt lanserar Substack funktionen ”Notes” för kortare inlägg.

Elon Musk måste ha blivit skräckslagen, för han svarade genast med att blockera all möjlighet till interaktion med tweets som innehåller en länk till Substack.

Substacks vd Chris Best har å sin sida förklarat att hans nya Twitterklon ska vara en plats för maximal yttrandefrihet, även för öppen rasism. Det lär bli fortsatt stökigt. Låt oss stå vid sidan om med popcorn medan plattformarna drar ner varandra i gyttjan.