Vi vill bäras av havet, vaggas av vågorna, renas och förenas. Men dyker vi ner möts vi av ensamhet. Syret tryter av att tontunga fartyg far fram och fångar ton med fisk. Människan hejdar sig inte i sin fejd med planeten. Med lejda bottentrålare som skrapar vattendragen har vi snart inget annat än bottenskrap kvar. Sjöarna är lika sjuka som haven är djupa. Det ekar tomt när havets invånare utsätts för ett ekocid. Marina ekosystem rubbas av vårt ekonomiska system drivet av vårt ego. Vi sitter i samma sjunkande skepp och skjuter oss själva i sank i tron att havet är en outtömlig bank för föda vi kan döda.

Lika blinda som vi var i livmodern för livet utanför är vi nu för döden under havsytan. Vana att som foster få näring från en okänd outsinlig källa suger vi maniskt ut haven på liv med våra mekaniska navelsträngar. En fiskeindustri som med frenesi göder vårt frosseri. En massabort utan dess like med miljoner lik. Antalet är bortom statistik och fortlöper trots all kritik.

Vårt begär sprider misär under ytan och smälter snart varenda glaciär. Massor av ismassor likt gigantiska sockerbitar där sötvattnet är lagrat töar och höjer havsnivån metervis. Oceanerna som reglerar planetens värme så som fostervattnet modererat vårt kokar av ilska, de gormar och stormar när de inte längre mäktar med hettan vi mättat dem med. I ren raseri över vårt haveri översvämmar de våra stränder en i sänder och sänker snart hela länder. Med sina strömmar kan de dränka våra drömmar i en himmelshög tsunami. Stilla havet kan bli en syndaflod som stillar blodet rinnande i våra ådror.

Haven ligger bakom sju av tio naturkatastrofer. Men vi själva är det största hotet mot jordklotet, ingen annan art har krökt tiden som vi, skapat en egen geologisk era, den antropocena, där vi mästrat med naturkrafterna till den grad att havens temperatur höjts flera grader.

Åarna är ådror i jordkroppen, floderna artärer som bär på bördighet. De ger förutsättningar för bosättningar som den milslånga kilen vi kallar för Nilen. Den missbrukade Mississippi. Den besudlade gula floden. Vi namnger och delar upp i flytande fraktioner så som vi delat upp oss själva i fiktioner vi kallar för nationer. Men haven är ett, de flyter in i varandra och finns varstans.

Dugg till dagg, gryningsimma till skymningsdimma, vårdis till vinteris, julesnö till januaritö, rimfrost till bastuånga till. Molnen är flygande hav, droppar som dunstar till gas och samlas i bomullsformationer. Svävar och vakar över oss, bevattnar våra ängar och hårsäckar i ett kretslopp utan stopp. Nederbörden faller numera nedstämt på våra skördar som blir allt skörare av giriga förstörare.

Tiden rinner, fiskstimmen försvinner, havsdjuren förnimmer sin egen undergång. De sjunger sin soniska sorgesång när deras artfränder fiskas upp gång efter gång. Tången vajar oroligt vid havsbrynet, brydd över att ingen verkar bry sig om deras ned­brytning.

Inga timmar finns att spilla, vi måste stilla oss, besinna oss om vi ska hinna innan framtiden rinner ur våra händer. Alla länder måste samlas, kapital skramlas, industrier strandas om haven ska fortsätta andas som planetens lunga.

När ska vi inse att havet är navet i livets kretslopp?

Att alla organismer är havsdjur, mer eller mindre avkapade från sitt ursprung.

Att människan är lika beroende av livmoder jord som vi var som foster i livmodern.