”Som de flesta andra föräldrar har jag radikaliserats i tron på mina barns särbegåvning. (Hon drar skämt om att chilin är så stark att den ’kan lyfta mamma’.) Men när jag med munnen full av stolthet berättar om hennes språkförmåga för en vän knyts hans ögonbryn bekymrat samman över näsroten: ’Så du uppmuntrar till pappahumor?’”
Ett frekvent användande av jaget och de personliga erfarenheterna har anklagats för att vara en ”lågintensiv attack på det gemensamma samtalet” (Mikaela Blomqvist, Göteborgsposten). Philip Warkander har i Expressen sagt att dessa texter ignorerar läsaren ”som prenumererar för att den vill lära sig något” och Torbjörn Elensky betecknar fenomenet som en ”kvasiintellektuell rundpingis som enbart är roande för de medverkande själva” i tidskriften Respons.
Kulturartiklarna om skribenten som förälder eller barnlös, älskare eller ensam, åldrande eller ung, har bland kritikerna uppmärksammats som ett relativt nytt inslag i spalterna. Det har kopplats till en individualistisk och personfixerad samtid, men kopplingen har gjorts på anekdotiska och känslomässiga grunder. Det är därför tacksamt att ta del av journaliststudenterna Clara Popenoe Thors och Klara-Lovisa Lundströms nya kandidatuppsats ”Jagande kulturjournalistik”, som undersöker hur mycket de självcentrerade kulturtexterna ökat sedan 1997.
Blickarna dras istället, som flugor kring en sockerbit, till det personliga materialet
Studenterna fastställer i uppsatsens inledning att ”Skribenters närvaro i texter på svenska kultursidor är ett i stort sett outforskat ämne och det saknas statistiskt underlag som visar huruvuda det stämmer eller inte att ’jag-centreringen’ på kultursidorna blivit vanligare”. Trots att den empiriska bevisföringen alltså är oexisterande har idén om att de självupptagna texterna ökat i omfång etablerats som en allmän sanning.
Det är som att ett rött skynke lagt sig över kritikerna och de inte längre ser de recensioner, intervjuer och nyhetsrapporter som kultursidorna erbjuder dagligen där jaget är frånvarande. Blickarna dras istället, som flugor kring en sockerbit, till det personliga materialet av profiler som Hanna Hellqvist och Jens Liljestrand, och det är just det som är texternas poäng. Oavsett om dessa texter blir lästa och fnysta åt, eller lästa och älskade, så blir de i högre grad än andra kulturtexter åtminstone lästa.
Popenoe Thor och Lundström, som visserligen endast fokuserat på Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet, kommer fram till flera fascinerande slutsatser. Enligt deras studie har självupptagenheten på kultursidorna inte ökat så drastiskt som många av dess kritiker vill tro. Utifrån sju slumpmässigt valda dagar 1997 kommer studenterna fram till att det då publicerades 74 jag-centrerade texter på dagstidningarnas kultursidor. Under de slumpmässigt valda dagarna 2022 var siffran densamma: 74.
När de vänder på frågan och undersöker kulturartiklar som saknar en jag-centrerad skribent blir utvecklingen betydligt mer dramatisk. 1997 publicerades det 120 sådana artiklar i dagstidningarna under de slumpmässigt valda dagarna. 2022 hade den siffran nästan halverats och var nere på 64.
Utifrån den slutsatsen går det att förstå att fler reagerar och upplever kultursidorna som självupptagna idag jämfört med 1997. Men förändringen verkar alltså handla mindre om de jag-centrerade artiklarna och mer om nedskärningen av de texter som inte är jag-centrerade.
En annan skillnad studenterna uppmärksammar i ”Jagande kulturjournalistik” är att de teman som diskuteras på kultursidorna har förändrats under tidsperioden. Sedan 1997 har den tematik som studenterna kategoriserar som ”annat” och som inkluderar vardagsbetraktelser och samhällsfenomen ökat dramatiskt på kultursidorna. Det verkar alltså stämma att texter som påminner om Ahlströms pappa-krönika blivit fler sedan 1997. Inte för att den använder ”jag” 16 gånger, utan för att föräldraskap, precis som skönhet, kärlek, rasism och pengar idag i högre grad räknats in i det breda begreppet kultur.
Diskussionen om självcentrerade skribenter tenderar att stirra sig blind på vad som diskuteras och strunta i hur det diskuteras. Det riskerar att landa snett, eftersom en bra text är en bra text, oavsett vilket ämne den behandlar eller hur många ”jag” den innehåller.
Men när kulturjournalisters känslomässiga övertygelser och anekdotiska exempel presenteras som etablerade sanningar, finns det för en gångs skull anledning att lägga allt fokus på innehållet. Att två journaliststudenter väljer att objektivt mäta i stället för att subjektivt känna, är en lovande utveckling. Ett steg mot en mindre självupptagen debatt om de självupptagna skribenterna.