Först skrev jag att det beror på Sverigedemokraterna, det är ju den enkla förklaringen. Visst är världskrigsnazismens arvtagare den viktigaste pådrivaren, och visst var det en olycksbådande vändning när den öppna rasismen fick så starkt väljarstöd när SD kom in 2010. Men kampen mot rasismen handlar inte främst om procentenheter, utan om tidsandan.
Med månadernas gång har det blåbruna blocket har blivit alltmer högljudda i sina förslag – men istället för att protestera, visa alternativ och engagera antirasister försöker regeringspartiet snarare matcha de rasistiska förslagen. Den valrörelse som började ljummet och halvhjärtat verkar nu, med en månad kvar, ha spårat ur helt.
Just nu utmärker sig Moderaterna i hagelstormen av förslag för att tvinga fram något som man har mage att kalla ”integration”. I sitt motstånd mot att skapa ett mer drägligt Sverige för de fattigaste tio procenten vill de istället screena de fattigas barn för adhd och sätta dem på mediciner för att de ska bli mindre brottsbenägna. Att skapa ett samhälle där även fattiga med adhd ska få chansen att leva bra liv verkar inte finnas på kartan.
Fastän fattigdom är en mycket starkare grogrund för kriminalitet, föredrar man att istället definiera ut ett mycket vanligt funktionssätt, som sannolikt funnits i alla tider, och göra det till en orsaksbeskrivning – men bara bland vissa. Ibland kallas det ”människor i utanförskapsområden”, ibland ”utomeuropeiska invandrare” eller till och med ”utlänningar”, trots att det är svenskar. Blattar helt enkelt, rasfrämlingar som deras nätkrigare skriver helt öppet.
Liberalerna riktar udden mot samma grupp. De vill ha språktest för tvååringar, med förskoletvång om de inte klarar kraven. Underförstått: många icke vita bryr sig inte själva om att deras ungar ska få ett bra liv, de måste tvingas. Att göra det billigare eller lättare för människor med låga inkomster att själva välja att sätta sina barn i förskola hade förstås varit effektivare, men när man låtsas att problemet är ras och inte klass blir lösningarna också på låtsas. Istället för att lösa fattigdomsproblemen sätter många makthavare käppar i hjulen för resurssvaga. På klassiskt högervis försöker man inte ge människor längre ner i hierarkin möjligheten att själva förbättra sina liv, utan man ställer krav och misstänkliggör dem för att de själva inte är eller gör tillräckligt.
På detta kommer ständiga men diffusa påståenden om ”islamistiska organisationer” som på oklara vis ligger bakom alltihop. Som Johan Pehrson (L) i tv-debatten mot Märta Stenevi (MP) eller SD:s affischkampanj mot Ibn Rushd. En tankefigur som vi borde lärt oss känna igen vid det här laget, och som upprepats så ofta att den inte längre behöver backas upp med fakta. Det är alltid någon annans fel att integrationen går åt fel håll.
Ansvaret ligger hos en avhoppad hiphopare som blivit religiös och börjat hjälpa människor, hos källarmoskéer, hos studieförbund som arrangerar eid-festivaler och hos Fatima som är ensam med tre ungar i Hjulsta. Inte hos makthavare. Majoritetssvenskar, näringsliv och samhällsinstitutioner som prioriterar dem som redan har, som ställer in anställningsintervjuer, nekar bostadsansökningar, höjer taxor och väljer bort elever. Nej, majoritetssamhällets enda fel är att man inte ställt tillräckligt hårda krav, inte varit tillräckligt misstänksamma och hårdföra, inte fängslat och straffat nog.
Men så var jag och handlade här på Coop i Ardre. På parkeringen har C satt upp en affisch med texten ”Medmänsklighet, inte rasism”. Annie Lööf ler mot mig och upprepar det som var för kontroversiellt för att Alliansen skulle kunna bestå. Märta Stenevi viker inte ner sig i partiledardebatterna. Vänsterpartiet försöker triangulera som sossar – fast till skillnad från Socialdemokraterna lyckas de göra det utan rasism. Den här valrörelsen må ha spårat ur, men motståndet finns kvar hos alla oss som vet att den stora striden handlar om tidsandan.
