Jag vill luta mig mot intellektuella systrar och tänker på Rebecca Solnit. Inte sällan nämns ”Män förklarar saker för mig” som om den bara handlade om mansplaining. De delar som handlade om att kvinnor världen över lever i skräck, misshandlas, osynliggörs, får rädslor och upprop hånade, samt mördas – de kom liksom inte med i det allmänna medvetandet. Så många gånger det kan sägas, bevisas, förklaras. Ändå tvingas vi fortsätta räkna.
Och jag känner att om inte Solnit, så kanske Solanas? Ni vet hon Valerie som skrev Scum-manifestet, ”Society for Cutting Up Men”. Men jag radikaliseras inte, för vi gör visst inte det, vi kvinnor. När vi väl gör det, om än aldrig så lite, så beläggs vi med epitet som ålagts oss sedan århundraden. Vi är hysteriska och rabiata och sådana får inte delta när vuxna pratar.
Uppmanar jag till våld, då? Nä, det kan jag inte göra. Att möta våld med våld ger mer våld och när våld är problemet vill vi ta till andra medel. Vi vill dansa i vår revolution, vi vill lära oss att lära ut, vi vill lyssna och berätta, vi tar till små väna myrsteg mot knytnävar så hårda och så stora att de slår världen runt. Vi har tjejjourer och kvinnojourer, vi hotas och sliter för att gömma våra systrar undan deras sjuka anhörigmän som vägrar låta dem leva sina liv i fred. Flyttar mobboffret, gång efter annan.
Varför är det inte män som organiserar sig mot mäns våld? Förlåt Pär och Kim och några till för de där gångerna när det rann över och jag ifrågasatte var just ni håller hus, men man hoppas ju mest på dem man gillar bäst. Och ibland klarar vi helt enkelt inte av att vara milda, trevliga och dansanta.
Jag vill inte skriva det där fullkomligt värdelösa uttrycket som börjar med ”inte” och slutar med ”män”, för inte alla kvinnor misshandlas eller mördas. Men det hjälper inte de där 18. Det hjälper heller inte tusentals mördade eller miljoner misshandlade.
Jag tänker på ryska aktivistvänner som, på grund av ett krig de är emot, fått frysa sin kamp mot kvinnovåldet och på hur en rysk depression kommer att drabba också ryska kvinnor, hårt.
Putin va, usch.
Men inte heller här i Sverige står staten stadigt bakom dem som behöver skyddas, alltför ofta får systerskapet ta det med. Just nu har vi ett osedvanligt vidrigt fall i minnet, med det mardrömslika gruvhålet i Norberg. Men parallellt förpassas andra kvinnor till notisspalterna, de som blev offer i en mindre spektakulär miljö, kanske inför barnen, men på ett helt vanligt köksgolv.
Tänk om vi skulle kunna få 18 kända män om året att påbörja något konstruktivt mot det våld som män utövar mot kvinnor i Sverige? Ett och ett halvt dussin, det är väl inte för mycket begärt. Tänk om män lyfte frågorna så kvinnor inte behövde kvoteras in för att göra det. Tänk.
Kampen inleds inte med krig, den startar i det lilla. Vid några tillfällen har jag opponerat mig mot okända mäns högljudda uttalanden, skryt om övergrepp män emellan, fast på bussen. De har fått frågan om ifall de skulle kunna tänka sig att upprepa vad de just sa, fast när deras mamma hörde? I påföljande situationer, när dessa män fäktande och fradgande vrålat ”fitta” och ”hora” efter mig har ”alla” andra ”män” suttit tysta. Den som ger sig in i leken får leken tåla, men när vi väljer orden kontrar kvinnohatarna med hot om våld, eller våld. Det är inte samma lek.
Man får ta till vad man har och vågar. Jag råkar vara 183 centimeter lång och kan skrämma bort äckliga farbröder från tonårstjejer genom att helt sonika ställa mig bredvid. Er bittra elevrådsordförande i natten, väl bekomme.
Men det är okej att vara rädd, det finns ingen mening med att låtsas annat. Vi är rädda så fruktansvärt ofta, inte minst när mörkret fallit. Ingenting är okej med det, men det är självbevarelsedrift.
Vi såg hela bilden, läste hela Solnits bok och visste om männens våld även när det inte stod på löpsedlar. Den som varken läser eller lyssnar kan inte ens förstå hur det är att vara lite rädd, nästan jämt. Mäns kamp är så otroligt eftersatt här, i nummer räknat och morden fortsätter. Snart vore det faktiskt rimligt med en revolution.
