Det är förståeligt att de som själva inte har någonting att förlora kan ignorera, eller till och med glädjas över, Europas bruna höst. Men journalister och politiker? De två grupperna tillhör extremhögerns främsta fiender och är sedan länge måltavlor för deras hat och hot. Så sent som i somras mördades en talare på Almedalsveckan av en svensk nazist. Ändå finns det de som nu beredvilligt går sina mobbare till mötes.
I Sverige ser vi hur liberala politiker med lång partitradition av motstånd mot främlingsfientliga krafter inte bara närmar sig, utan samarbetar med Sverigedemokraterna. Detta i en lika naiv som kortsiktig förhoppning om ökad makt. En förstaårsstudent i statsvetenskap hade kunnat förutspå resultatet av Liberalernas självmordsuppdrag: det är ”the real deal” som resonerar hos väljarna, inte någon slags light-version av invandringsfientliga och högerpopulistiska SD.
Som journalist som granskat extremhögern i många år, bland annat i bokform, är det frustrerande att se borgerligheten gå på mina efter mina i exakt den riktning jag och andra kollegor varnat för. Men det finns någonting ännu mer frustrerande: att vi plötsligt är oense om grundläggande fakta. Hur länge kommer vi att orka verka i ett allt mer Trumpianskt ”post truth-samhälle”, där självklarheter måste debatteras och lärdomar från historien tröskas om och om igen?
I en ledarkolumn i Svenska Dagbladet argumenterar Paulina Neuding för att Italiens nyfascistiska premiärminister Giorgia Meloni inte alls bör ”stämplas” som fascist. Neuding menar att en sådan etikett innebär att man missförstår partiet och dess väljare. Det här är ett bakvänt och faktafrämmande argument som också hörs från andra tongivande svenska och internationella skribenter; ”han eller hon eller partiet X kan inte vara rasister, eftersom si och så många procent stödjer dem, och det vore väl orimligt om så många européer var rasister?”
Att argumentet lyckats få fäste i tyckonomin är egentligen någonting oerhört, givet Europas lika fasansfulla som välkända historia av folkvald nazism och fascism. Samtidigt är det ett tecken på den ökande desinformationen och mängden ”fake news” på nätet och i sociala medier, och den tilltagande fräckheten hos avsändarna – som inte längre enbart består av troll och betalda provokatörer. Exempelvis twittrade den sverigedemokratiska europaparlamentarikern Jessica Stegrud efter riksdagsvalet (20/9): ”Vi har inget ’nazistiskt’ förflutet. Det har däremot C och S.”
En ren och skär lögn, vilket partiets egen vitbok bekräftar, men en lögn som det numera går utmärkt att slänga sig med utan konsekvens. Medierna hinner inte med att faktagranska alla lögnaktiga uttalanden och ställa makthavarna till svars. Väljarna, särskilt de unga som får sina ”fakta” från Tik-Tok och andra användarstyrda kanaler utan publicistiskt ansvarstagande, kan välja och vraka mellan påståenden som de tycker låter riktiga och sådana som stör deras världsbild med obehagliga sanningar.
Här har vi alla ett ansvar, journalister såväl som vanliga medborgare: att fortsätta påpeka det självklara.
Även om det lär möta ännu större motstånd framöver.
För övrigt är det värt att notera att alla som nämns i den här texten är kvinnor. Det är inte en slump; kvinnor är både fascismens nya fanbärare och dess understödjare. Europa slapp Marine Le Pen i Élyséepalatset, men fick istället Giorgia Meloni i Rom.
