Den mänskliga ryggraden har trettiotre kotor som ser snarlika ut men var och en är unik och har sin givna plats. Skulle en av dem saknas eller exempelvis en nackkota byta plats med en kota i ländryggen kan vi inte stå upprätt. Kotorna är som scener, variationer av temat, var och en med en ny nyans, som berättelsen vill förkroppsliga.
Från de mellersta kotorna växer revbenen ut från varsin sida och bildar bröstkorgen. Det är mellanpartiet i historien, utvikningar av scenerna, där lejonparten av berättelsen utspelar sig. Bröstkorgen är en behållare och beskyddare av hjärtat, själva känslokärlet som pumpar ut essensen. Hjärtat ger tillsammans med lungorna berättelsen sin rytm. Ibland är meningarna så långa och ordrika och mättade med substantiv och verb och adjektiv och adverb och pronomen med mera utan skiljetecken att de kan ge andnöd. Ibland. Så. Korta. Att. Vi. Hyperventilerar.
När skelettstrukturen är funnen behöver berättelsen befolkas av varelser. Att skapa en karaktär är som att vara doktor Frankenstein. En syr ihop kroppsdelar och egenskaper från olika personer en mött eller hört om. Sedan drar en i spaken och hoppas att gnistan ska ge karaktärerna liv. I början ser de ut som monster med grova oproportionella drag. Sedan skriver en över skarvarna för att göra övergångarna sömlösa och smetar på kosmetika för att dölja skavankerna. Plötsligt blir det en varelse som rör och för sig med sin egen agens. Det är då en tappar kontrollen. Fantasifostret får sin egen vilja, du var bara skräddaren.
Att författa är ett eget tänkande som skiljer sig från de ordinarie tankarna som studsar i skallen. Att för fatta, fatta före, är att befinna sig i gränslandet mellan det ofattbara och fattbara, att försöka formulera det förmedvetna. Att få fatt på en tanketråd och löpa linan ut med den, fullfölja tankekedjan hela vägen, bortom sin egen fattningsförmåga och på så vis expandera sin egen och förhoppningsvis läsarens tankevärld. Ordremsorna är som nervtrådar, de sitter ihop i ens nervsystem och är sammanbundna i nätverk som blir till textstycken och kapitel. Skrivandet är att färdas på dessa nervbanor, nysta i förgreningarna och ta sig tillbaka till ursprunget, kärnan som födde dem. Det är en resa tillbaka i tiden, till då smärtpunkten som innefattade allt brast inom en likt big bang.
Fingerrörelserna på tangentbordet är minimala, den lättaste av fysiska handlingar som fordrar det svåraste själsliga arbetet. Ändå blir berättelsen ett mikrokosmos skör som en såpbubbla, det räcker med en logisk lucka, en otrovärdig karaktär eller en handfull korrekturfel för att den ska spricka. Författaren blåser upp bubblan och läsaren är mån om att bevara den. Vi vill spegla oss i såpbubblans hinna och föreställa oss hur den flyger förbi vardagen vi både vill fly och få syn på med nya ögon.
Men inget som står i någon text, inklusive denna, existerar. Det du läser är sammansatta bokstäver som sätts samman till bilder i din hjärna. Skribentens och läsarens fantasi samarbetar för att skapa illusionen av verklighet. Det räcker med en kärna som känns sann, bakgrunden kan vara suddig, ögat fyller automatiskt i den till något specifikt. Konsten är att ge en ram, teckna tillräckligt tydliga streck på duken och ge läsaren en färgpalett att själv måla färdigt tavlan med. I slutändan kommer ingen läsares tavla att vara den andres lik. Tack för att du målade med mig.
