Snarare någon sorts nostalgiskt vemod, lite som om du fått höra att en barndomsvän du varken pratat med eller tänkt på sedan förskoleåldern plötsligt gått bort.  

Jag tror inte att det jag sörjer är själva tjänsten, heller – inte egentligen. Visst, jag minns hur stort det var att skriva ner mitt flersiffriga kontaktnummer för att kunna dela det med mina klasskompisar, och ljudet, LJUDET när jag äntligen tjatat till mig en halvtimmes surftid, pluggat in modemet och loggat in på ICQ så den lilla blomikonen slagit om till grönt för att visa att jag var online. Det högt pitchade ”Uh oh!” som talade om för dig att ett banalt chattmeddelande dykt upp i magisk realtid bör kunna ge flera ur min generation nostalgiska rysningar.  

Men jag tror att det är större än så. Vad jag sörjer är inte så mycket ICQ i sig, som att påminnas om tidens tand. Internet, precis som allt annat i världen, förändras medan du växer upp och går vidare. Platserna du vistats på, skrattat åt, umgåtts genom, stängs ner eller byts ut mot något som saknar den gamla tidens hemtama charm. Det känns som att återvända till din gamla hemstad, många år senare. Med en klump i magen konstatera att parken där du drack din första folköl blivit en parkeringsplats och det sunkiga fiket där du brukade hänga bytts ut mot ett strömlinjeformat Espresso House.

Jag dricker ändå sällan öl i parker numera, och erkänner motvilligt att Espresso House nog har bättre kaffe. Inser att det är orimligt att vilja bevara alla mina minnen i fysisk form, som frysta reliker jag ändå inte skulle glädjas av i praktiken. Ändå tillåter jag mig att omfamna det där nostalgiska vemodet en stund. För att det känns skört och mänskligt, i en tid när omvärlden tycks präglas av raka motsatsen.