Åren gick med diverse vändor inom just den där förljugna monogamin. Sedan släppte rapparen Mwuana låten “Djur”. Texten gick ungefär: “alla mina grabbar är djur”.

Det var något om en “tiger som ger råd”, “ett lejon för blodet” och en björn, eller om det var en örn? Hur som helst. Med låten dunkandes i öronen tänkte jag “fan vad fett det vore att göra en kvinnlig take på det här!”. Föreställde mig ett helt zoo av män i fickan, blott ett sms-pling bort. Som att leva i musikvideon till “Wet Ass Pussy” – omslingrad av ormar och spinnande pantrar. Det var 2017 och jag var on fire. Jag skulle bli en boss bitch, sprida mina gracer, grattis världen! Tänkte jag, tills jag kom på att jag inte orkar med flera relationer. Jag orkar inte med en relation. Jag orkar faktiskt knappt ens med mig själv.

Det blev inget manszoo i mobilen, men relationer har fortsatt intresserat mig. När Vice publicerar en artikel med den motsägelsefulla rubriken “Vad är radikal monogami?” kastar jag mig över den.

Det som skiljer den radikala varianten från den vanliga, vad jag kan förstå, är att den är ett övervägt val – inte något man hamnar i för att det förväntas.

Och det är inte, som jag först trodde, att man först grundligt provat alla andra relationsformer. Men är min monogami mer omvälvande än andras för att jag tänkt “undrar hur jag skulle trivas med att jag och min partner träffar flera?”. Att klura lite på saken på sin kammare kan väl knappast räknas? Jo, ska det visa sig. Jag kan komma fram till min radikalitet hur jag vill.

Jag känner inte till en enda öppen relation där båda parter konsekvent mår bra och aldrig är svartsjuka. Jag känner inte heller till någon monogam relation där båda parter konsekvent mår bra och aldrig är svartsjuka. Förhållanden är skitjobbiga. Att vara kär överlag? SKITJOBBIGT.

Så frågan är om den “nya” monogamin förändrar relationen – eller samhället – på något sätt? Spelar det någon roll varför vi gör något om utfallet blir detsamma?

En syndig sommar lanserade min bästis det läskande konceptet “aktivt val”, som hon hört av sin terapeut eller nåt. Det gick, i vår tolkning, typ ut på att man kan göra vad som helst så länge man är medveten om läget. Snabbt blev det något vi fnissade åt: “Ja, nu ligger jag med den pundande kåkfararen igen men det är ETT AKTIVT VAL”. Och radikal monogami känns snarlikt, åtminstone när det kommer till behovet att liksom.. ursäkta sig?

– Jag är ingen gammalmodig tråkmåns som blivit ihop som alla andra, jag har gjort ETT AKTIVT VAL.

Än har begreppet inte letat sig in i Sverige men i USA diskuteras den senaste flugan. “Gen Z har upptäckt äktenskapet och tror att det är en ny banbrytande grej” twittrar en amerikan följt av en skratt-emoji.

Visst är det lätt att raljera. Liksom kom in i matchen, ditt livsval har varit norm i 10 000 år.

Frågan är vilka konceptet tjänar. På Reddit utkristalliserar sig två grupper bland de upplysta anhängarna.

Icke-heterosexuella som levt i polyamorösa relationer och mått dåligt.

Konservativa homofober som tycker att allt annat än monogami är för destruktiva slampor.

Det blir bråk. Så klart. Fördömandet av promiskuitet går så långt att moderatorer inför begränsningar i stil med “uppmana inte till självmord”.

Rörelsen är progressiv genom att den benämner normen – så som vi namngett “cis-person”. Här finns saker att lära. Men epitetet passar olyckligt nog samtidigt bakåtsträvare som äcklas av allt annat än heterogiftermål inför Gud fader – och att ompaketera det leverne som dominerat västvärlden sedan jägar- och samlarsamhället och lansera det som progressivt är svårsmält.

Radikalitet måste peka fuck you åt rådande system. Jag ser det inte. Även om färre höjer på ögonbrynen åt andra uppgörelser än tvåsamhet i dag är monogamin fortfarande norm.

Det jag själv tar med mig är det som min kompis – som nyligen kom ut som gay – sa om skillnaden att dejta som hetero vs. gay.

– Nu lyfts frågan “hur ser du på monogami?” tidigt när man dejtar. Förr kom den aldrig.

Är det just det Gen Z är ute efter när de försöker radikalisera monogami som idé? Att den inte ska tas för givet? I så fall är de något på spåret – men de behöver akut vässa sin branding.