Min konst kommer att förändra världen”, säger Hilma af Klint. Hon målar på uppdrag av en högre kraft än henne själv. Hon bränner upp alla sina anteckningar och målningar som hon inte vill visa upp. De hon sparar ser hon till att de ligger i säkert förvar hos en släkting i tjugo år efter hennes död. Framtiden kommer att förstå, är hennes argument. Övertygelsen är total. Hon ingick i en liten krets som utförde seanser och tog kontakt med högre makter. Och ur dessa kom hennes bilder fram, ibland åkte penseln så snabbt över pappret att hon knappt hängde med. Hon hade ett uppdrag.
Idag känner jag mig väldigt långt borta från ett konstnärligt uppdrag. Förpassad till hemarbete sitter jag återigen uppkrupen i kökssoffan med min bärbara dator och de små bilderna av alla de människor jag jobbar med. Några har jag inte ens hunnit träffa i verkligheten mellan covidvågorna. Samtidigt googlar jag och navigerar mig fram mellan tyckare och experter för att förstå vad det är som händer.
Men min hund vill ut och leka, obrydd om allt vad corona heter, så jag ger mig ut på promenad. Det är vintrigt och krispigt i luften. En man kommer emot mig. Det är inte vad jag har hört, hojtar han om och om igen i telefonen. Man får inte åka utomlands på ett halvår om man varit sjuk. När han passerat funderar jag över påståendet. Varför skulle det vara så? Vilken dum regel! När jag gått och irriterat mig en stund på det inser jag att jag ju inte har en aning om ifall det är sant eller om jag ens uppfattade det han sa rätt.
Information som sprids över världen i samma hastighet som virusets olika mutationer skapar kaos i huvudet på oss. Vem kan man lita på? Tilliten sjunker och människor skapar sina egna filosofier byggda på viskningar från höger och vänster.
Som min gamla vän på Facebook som blivit antivaxxare. Han lägger ut ”fakta” om hur farligt det är att ta ”sprutan”, han skriver om ”dom” som försöker tvinga oss att ta den. Ibland dyker det upp någon som ifrågasätter, som kanske frågar vem är ”dom” som medvetet vill förgifta hela världens befolkning. Frågan vänds snabbt till en ny fråga och inom kort har den som ifrågasatte blivit den som är ifrågasatt. Det är en slags pansarretorik som omöjliggör intrång. Det går inte att uppnå ett resonerande eller frågeställande, det handlar om att befästa den sanning som målats upp.
Så pandemin verkar nu ha gått in i ett viskleksstadium. Regeringen inför nya restriktioner medan oppositionen rasar. Oklart om det är retoriska valstrategier eller om det är fakta- och forskningsbaserade åtgärder. Smittspridningen är värre än någonsin, och ändå ligger färre på Iva än under de tidigare vågorna. ”Efter omikron kanske vi inte ska kalla covid för en samhällsfarlig sjukdom”, säger Anders Tegnell. Men vi stänger ner alla krogar efter 23, inför nya publiktak och karantänsregler och tvingar återigen teatrar att skjuta upp premiärer och lägga om sin planering.
På en arbetsplats som teatern får restriktionerna direkta konsekvenser. Någon hostar och repetitioner ställs in, nya system för testning upprättas, alla möten förflyttas till skärmen och ingen orkar trycka på räcka-upp-handen-symbolen och vänta på sin tur för att göra ett snabbt inspel. De möten som skulle entusiasmera teaterns anställda och göra dem delaktiga, har enbart blivit en kanal för information. Trots detta har ändå många i teaterbranschen vägrat att vika ner sig. Man har anpassat sig till situationen och ändå skapat teater. Digitala experiment som sänts på webben, föreställningar IRL, skräddarsydda för en mycket begränsad publik, stora uppsättningar som bara fått spelas tre gånger. En sorts träningsläger för att bibehålla formen till den dag då teaterns rum blir offentligt igen.
En del digitala experiment bör kanske i likhet med Hilmas brännas upp. Även om det kan synas kulturpolitiskt lockande, kan en digital upplevelse aldrig ersätta närvaron här och nu i en salong. Och vi behöver inte vänta i tjugo år på att publiken ska förstå. När teaterhusen i vågdalarna öppnat sina dörrar har publiken funnits där. Behovet av att möta berättelser i realtid och i ett gemensamt rum har inte svalnat, snarare tvärtom.
Genom konst och teater kan världen bli lite större. Den kan skapa perspektiv där perspektiv saknas. Den kan rikta om ljuset när det behövs. Och vi behöver det. Nu mer än någonsin. Vi behöver berättelser som enar oss, som speglar och fördjupar uppfattningen om samtiden. För någonstans så tror jag, precis som Hilma, att vi förändrar världen.
