Finanssajten Business Insider har sammanställt elva tips för den som är i 20-årsåldern och vill bli dollarmiljonär innan 30. Ett av dem – ”Ändra ditt tankesätt kring pengar” – kommer från Steve Siebold, författare till självhjälpsboken How rich people think. ”I en fri marknadsekonomi kan vem som helst tjäna hur mycket pengar som helst”, påstår Siebold.

Men så bra. Klassamhället är alltså bara en fiktion, eller snarare ett konspiratoriskt sätt att beskriva en ekonomi där alla har samma möjligheter. För i själva verket sitter allt i huvudet, det gäller bara att bestämma sig, och vi har alla den position vi förtjänar i inkomstfördelningen. Den fattige har tänkt fel, miljardären rätt.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

Nåja. En något annorlunda bild av den fria marknadsekonomin får den som botaniserar i Veckans Affärers senaste miljardärslista. Bland de 178 svenska miljardärerna finns förstås en del ”self made men”, drivna entreprenörer som slagit mynt av en unik innovation eller affärsidé. Ingvar Kamprad byggde Ikea från scratch och är nu god för 655 miljarder. Bertil Hult grundade utbildningsföretaget EF och kan nu stoltsera med 40 miljarder. Lantbrukarsonen Melker Schörling har ackumulerat 55 miljarder på aktieaffärer. Markus Persson utvecklade Minecraft, sålde sitt företag till Microsoft och äger nu 17 miljarder.

Mönsterexempel med andra ord.

Men miljardärslistan befolkas till övervägande del av en annan och inte lika omtalad kategori: de som ärvt ett företagsimperium eller en förmögenhet.

Arvingarna.

Stefan Persson och Liselott Tham tog över H&M efter sin far Erling – familjen Persson-Tham innehar totalt tio platser på miljardärslistan. Hans Rausing ärvde fadern Ruben, och även nästa generation Rausing har fått ta del av arvegodset. Lukas och Ian Lundin har pappa Adolf att tacka för sina oljemiljarder. Antonia Ax:son Johnson är fjärde generationens arvtagare i företagssfären som grundades av hennes farsfarsfar. Ane Mærsk McKinney Uggla ärvde rederijätten A.P. Møller-Mærsk av sin far, som efterträdde sin far. Cristina Stenbeck har byggt vidare på pappa Jan Stenbecks Kinnevik, som grundades av hans pappa Hugo, son till en bankdirektör. Och så nästa generation Kamprad förstås: Mathias, Jonas och Peter.

Så där fortsätter det. En lång lista med arvtagare.

Självhjälpsböckernas framgångsrecept saknar därmed en central ingrediens: se till att ha en rik farsa.

Steve Siebold och andra charlataner är inte ensamma om att ignorera klassamhället och arvet. När neoklassiska nationalekonomer ritar upp sin perfekta marknad och när liberala politiker föreställer sig hur samhället fungerar bortser de som regel från att folk växer upp under ojämlika förhållanden, att rikedom och fattigdom går i arv. Och även om en del inser att ärvda förmögenheter spelade en stor roll på 1800-talet hävdar de att kapitalismen har förändrats, att vi fått en meritokrati där en kombination av talang, utbildning och flit avgör vem som vinner och vem som förlorar.

Men det finns lyckligtvis ekonomer som utgår från verkligheten.

Den ”förmodade stora omvandlingen av kapitalets natur har faktiskt varit mindre dramatisk än vad man ibland trott; i vissa länder har den i själva verket inte inträffat alls”, konstaterar den franske ekonomen Thomas Piketty i sin Kapitalet i det tjugoförsta århundradet. Den trend som enligt Piketty ligger bakom de växande klyftorna – att avkastningen på kapital har varit högre än den ekonomiska tillväxten – ger en ”oproportionerlig betydelse till den ojämlikhet som skapades i det förflutna, det vill säga arvet”.

De ärvda förmögenheternas betydelse har vuxit sedan 1980-talet. Piketty talar om ”arvets renässans”. Om trenden håller i sig blir 2000-talets kapital lika ärftligt som 1800-talets.

Och med kapital följer som bekant makt.

Det svenska kapitalet är till stor del en ”family affair”. På 60-talet skrev vänsterledaren CH Hermansson om ”de 15 familjerna” som hade makten över näringslivet, och 2013 listade Affärsvärlden 15 familjer som tillsammans kontrollerade bolag värda 4 000 miljarder.

Några familjer har fallit ifrån, några tillkommit. Då som nu regerar dock Wallenbergarna. I fem generationer har finansdynastin dominerat svenskt näringsliv. Ändå är ingen av dem med på Veckans Affärers miljardärslista. Officiellt är nämligen deras privata förmögenheter rätt oansenliga, åtminstone jämfört med Kamprads, Perssons och Rausings. Men enligt den amerikanske ekonomen Randall Morck, som grävt ner sig i familjens göranden och låtanden, kontrollerar Wallenbergarna i dag nästan halva Stockholmsbörsen genom en pyramidliknande struktur av stiftelser och bolag.

En ”fri marknadsekonomi” verkar alltså leda till ägarkoncentration, dynastier och växande förmögenhetsklyftor, vilket kanske inte kommer som en chock för den som läst Marx. Men enligt floden av ”så blir du rik-litteratur” har likväl alla, genom ren föreställningskraft, chansen att utifrån två tomma händer skapa sig en förmögenhet.

Alla kan bli sin egen lyckas smed.

Det tål att påpekas att entreprenörsmyten tjänar till att legitimera de växande förmögenhets- och inkomstklyftorna; den ojämlikhet som i själva verket sliter sönder våra samhällen, orsakar ekonomiska kriser och bromsar utvecklingen.

Vill vi vända trenden hjälper det föga att applådera de få entreprenörer som tar sig in på miljardärslistan. I stället måste vi få en progressiv arvsskatt och förmögenhetsskatt, liksom höjd bolagsskatt och kapitalinkomstskatt. Ja, en ny utjämnande politik.