”Barnbidrag ska ges till de föräldrar som behöver, inte till dem som klarar barnens försörjning bra utan stöd. Det skulle spara pengar åt staten.”
Det låter begripligt. Men är det sant?
Barnbidrag betalas ut till 1,4 miljoner mammor och pappor, med totalt nästan 32 miljarder per år. Skulle summan bli mycket lägre om bidraget inkomstprövades? Först och främst beror det ju på var inkomstgränsen hos föräldrarna skulle dras. Hur många skulle anses behöva barnbidrag? 10 procent av föräldrarna, eller 80 procent? Men därtill kommer också att själva inkomstprövningen kostar, och inte bara för stat och kommun.
Bostadsbidraget för barnfamiljer i Sverige är inkomstprövat. Den sökande gissar hur mycket hen kommer att tjäna under det kommande året. På den grunden beräknas ett preliminärt bostadsbidrag. Efter två år fastställs det slutliga bidraget efter vad inkomsterna verkligen blev. Uppemot en tredjedel av mottagarna blir då återbetalningsskyldiga. Främsta skälen är löneökningar, byte av jobb och förändrade arbetsvillkor. Eftersom bidraget går till människor med låga inkomster så har många svårt att betala tillbaka ett par år i efterskott. Då hamnar skulden ofta hos kronofogden, och bostadsbidrag kan orsaka betydande skuldproblem.
I England finns ett pussel av olika stöd till barnfamiljer. Barnbidraget, the child benefit, ges utan inkomstprövning för alla barn under 16 år, och är 20,70 pund per vecka för första barnet, och 13,70 pund för följande barn. Men högre inkomsttagare som får barnbidrag ska betala en särskild barnbidragskatt, som kan undvikas om föräldern tackar nej till barnbidraget.
I det engelska familjestödet ingår också ett komplicerat beräkningsystem som sätter tak för hur mycket totalt ekonomiskt stöd som betalas ut till människor som fyllt 16 år men som inte har ålderspension. Där ingår bland annat änke/änklingspension, viss sjukpenning, pension för funktionsnedsatta, mödrapenning, arbetslöshetsersättning, socialbidrag och barnbidrag. Om de tillsammans uppgår till för mycket pengar minskas exempelvis barnbidraget.
I Tyskland ges barnbidrag till alla barn upp till 18 år, för arbetslösa ungdomar till 21 år, för studerande till 25 år. För funktionshindrade kan barnbidraget ges till föräldrarna helt utan åldersgräns. Det är som om de inte skulle bli vuxna.
För barn 1 och 2 är bidraget 204 euro per månad, för barn 3 är det 210 euro och för följande barn 235 euro. Parallellt finns ett skatteavdragssystem för barn, och myndigheterna räknar varje år ut vilket av systemen som blir fördelaktigast för familjen.
För att förbättra vissa barnfamiljers ekonomi finns från 1 juli i år ett inkomstprövat tillägg, som ska främja föräldrars förvärvsarbete. Därför krävs att minst en av föräldrarna har betalt arbete. Familjen får inte tjäna för mycket och inte för litet. Reglerna gäller familjer med barn under 25 år, och inkomsten av arbete ska vara minst 900 euro för ett par och minst 600 euro för en ensamförsörjare.
Maxgränsen är extremt komplicerad. En procentandel av den verkliga bostadskostnaden (för två vuxna och två barn 71,3 procent) läggs samman med i regler fastställt existensminimum för övriga levnadskostnader, och beloppet justeras efter särskilda behov i varje familj. Om familjen tjänar mer än så blir det inget tillägg. Mellan undre och övre gräns görs ännu fler beräkningar för att få fram tillägget.
Om någon fått för mycket barnbidrag, exempelvis på grund av att en studerande 22-åring avbryter utbildningen, eller inkomsterna blivit för höga, så måste överskottet betalas tillbaka några år efteråt.
I England minskar alltså barnbidraget för ett andrabarn, i Tyskland ökar det i stället för tredjebarn och fler.
Jämförelser mellan OECD-länder visar att barnfattigdom minskas effektivast genom generella barnbidrag utan inkomstprövning. För 70 år sedan när det tillkom i Sverige var avsikten att det skulle vara ett bidrag som var lätt att ta emot, utan skam, och nå vartenda barn.
En följd av inkomstprövade barnbidrag är att låglöneföräldrar får svårt att öka sin inkomst, eftersom barnbidraget minskar om lönen höjs. Om flera stöd inkomstprövas skapas en hög tröskel mot bättre ekonomi för barnfamiljer. Det är dålig politik, hur man än ser det.
Resultatet av inkomstprövning av barnbidrag kan bli att kostnaden för själva prövningen, beslut, överklaganden, uppföljning och återkrav äter upp statens besparing av att färre får barnbidrag. Och att barnfamiljer får lägga tid på ännu fler formulär. Men kanske är det inte besparing, utan barnbidragsskam som är drömmen för förslagställarna?
