En skyskrapa må vara kontroversiellt läcker i kombination med stenstadens unika arkitektur. Enligt min mening. Och framför allt saluhallen på bottenvåningen känns just läcker.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Men det är annat som måste till också. En tunnelbaneuppgång vore på sin plats också. Som någon nämnde i en tråd på Facebook. Nä, men allvarligt. De geografiska förutsättningarna är ju rent storslagna. Staden mellan två berg. Hamnområdet. Selångersån. Liksaå de kulturella. Om man ser till kreatörer, konstnärer, musiker och entreprenörer. Entreprenörer. Ett ord jag ogillar lite. Det är så många som buntas ihop i det. Men ni fattar.
Trots detta så är stadskärnan så gott som död efter klockan 19.00 varje dag. En ensam plastpåse snurrar runt i en liten sorgsen mini-tromb vid Gustav II Adolfs staty på torget. Gastarna från skeppsvraket vid Åkroken är de som allena irrar omkring som små spökbloss nedan gallerian 1891 invid ån.
Jag skulle så gärna vilja strosa omkring med människor från hela världen bland streetfoodvagnarna längs Selångersån för att sedan gå in i en vansinnigt psykedelisk knasbutik, lite som Herbanist i gamla brandstationen, fast med kanske ljusslingor, amerikanska diner-möbler och vinylplattor i stället. Ett litet kafé i anslutning. Bara ett exempel. Jag vet att Sundsvall inte är London. Men i stället för att sopa undan gruset framför småföretagarna så tycks man göra sitt bästa för att göra det så svårt som möjligt att bära en mer udda affärsidé. Fastighetsbolagens investeringsvinster går visst före ett intressant centrum. Sundsvall kan också vara en för liten stad för såna saker. Fast jag tror egentligen inte det. Jag har hört talas om att det är en universitetsstad.
Jag tycker mig se en osannolikt stor mängd frisörer och optiker. Gör folk inget annat än klipper sig och ser dåligt för att sedan åka ut till Birsta och se stormarknadens röda prislappar ordentligt med nya glasögon? Och jävligt tjusiga frisyrer.
Missförstå mig inte. Jag gillar verkligen Sundsvall. Jag tycker det är en fantastisk liten stad. Men den kunde vara så mycket mer. Detta leder mig (långsökt nog) till en plats i Njurunda som är så mycket mer. Fast på ett helt annat sätt.
Ett reservat. Där entrén är två sneda trägrindar som löst hänger på sina gångjärn och leder vidare in i en lång vänligt grön tunnel av lövträd där solens ljus försiktigt silas genom lövverket. Man får en paradoxal känsla av att beträda en på samma gång förbjuden, som välkomnande mark. Som att man utan att fråga om lov kliver in i ett område befolkat av det förflutnas spökskuggor som slingrar sig runt benen och viskar: ”vem ääär du?” De sedan länge försvunna boningshusen tornar upp sig runt omkring. Spökskuggor. Viskande. ”Vem ääär du?”
På denna plats finns spår av aktiviteter från tidig järnålder, sedan cirka 2 000 år tillbaka. Ett stort stenröse finns på flaggbergets krön och på dess sydsluttning ligger ett gravfält. Ett mycket stort antal gravar från järnåldern ska enligt äldre uppgifter ha funnits där , kanske det största antalet i hela Norrland.
I stort sett orörd skog från de senaste decennierna täcker nästan hela reservatets yta. Ungefär 75 procent av den. Under sågverksepoken planterades många ädellövträd som sedan har spridit sig. Tät ädellövskog med stort inslag av framför allt alm och lönn.
Dårholmen kallas platsen också. Troligtvis från ordet ”bedårande”. Det var alltså inte för att det bodde dårar där. Vilket hade varit lite festligt. Ett sågverk anlades under 1800-talets senare hälft och ett helt samhälle byggdes upp runt sågen som drevs till 1932. Runt 400 personer bodde där som mest. I dag är samtliga byggnader rivna. Kajer, grunder och gamla jordkällare vittnar om vad som varit. Parken vid den tidigare sommarvillan har utvecklats till en lummig ädellövskog.
Klampenborg. Mystik och magi. Tjugo minuter från staden som inte rrrrriktigt lyckats hänga med. Men när jag tänker efter så är mystik och magi nästan värdefullare än en trendig stad.
