Samtidigt är ju SD bevisligen ointresserade av att rota ut nazismen ur partiet. Hur ska man annars förklara att Jörgen Fogelklou sitter kvar, och att hundratals agiterande nazister har avslöjats i förtroendepositioner i partiet under åren sedan de kom in i riksdagen 2010.
Naturligtvis skulle SD inte anlita någon som verkligen hade för avsikt att gå till botten med partiets bruna rötter. Det som är intressant här är istället den populistiska strategin att luta sig mot akademiska titlar för att få trovärdighet för sådant som inte är vetenskap.
Alltså just det som jag i en tidigare krönika skrev om en annan person, som under många år använt sig av en vag koppling till Lunds universitet för att legitimera konspiratorisk antimuslimsk propaganda.
Men det är inte bara politiska partier och aktivister med forskarliknande titlar som driver på uppluckringen av gränsen mellan fakta och propaganda. Problemet finns också inom offentlig sektor.
De senaste åren har olika myndigheter och kommuner börjat beställa rapporter som bekräftar fördomar om islam och muslimer men som saknar den mest grundläggande vetenskapliga metod. Forskare har fått i uppdrag av MSB att bevisa omfattande islamistisk infiltration, trots att existerande forskning avvisar att den ens existerar. Göteborgs stad har betalat för att i en ytterst tveksam rapport få bekräftelse på att ”hedersrelaterat våld och förtryck, klaner, radikalisering, extremism och gängkriminalitet” hänger ihop, och nu senast har rapporten ”Hedersrelaterad problematik i Malmös förskolor” fått stor spridning.
Syftet att stoppa informationspåverkan, våld och förtryck och att värna barn och unga är mer angeläget än någonsin, och när frågorna behandlas oseriöst riskerar det att göra betydligt större skada än nytta. Utsatta tillåts att bli slagträ i en debatt som uppenbart ofta handlar om att peka ut syndabockar snarare än att åtgärda verkliga problem.
Ett exempel: Hedersrelaterat förtryck innebär att ett kollektiv, ofta av släktingar, kontrollerar, hotar och ibland till och med använder våld för att begränsa unga människors liv. I Malmö stads studie skulle man titta på hur problemet kom till uttryck i 13 förskolor. Rapporten menar att hedersproblematik ofta förekommer på dessa förskolor. Men studien är undermålig med lösryckta citat, oklart genomförande och när frågan ställts till personal har det skett utan definition av vad som faktiskt är hedersproblematik och vad som lika gärna kan vara traditionell svensk sexism.
Att barn ansett att ”rosa är en tjejfärg” görs i studien till ett exempel på hedersproblematik.
Begränsande normer kring genus och sexualitet måste bekämpas i hela samhället – från förskolor i fattiga områden till de flotta akademiska sällskapen. Men jag frågar mig vad som är det verkliga syftet med rapporten när obekräftad oro för specifikt hedersrelaterat våld såsom könsstympning inte alls följs upp, eller att barn som inte vill visa sig nakna eller ha sällskap på toaletten tolkas som att de är utsatta för hedersförtryck, och inte bara som att de har integritet.
Svaret på frågan får jag när rapporten tar upp religiöst motiverade kostregler som exempel på hedersproblematik. Att äta halalmat är typiskt för troende muslimer. Det är inte typiskt för hedersproblematik.
Att stärka genuspedagogiken generellt, och satsa på genusvetenskap på svenska lärosäten, är en mycket rimligare väg framåt för att bryta barns uppfattningar om vad som är typiskt manligt och kvinnligt, än att en gång låtsas som att misstänkliggörande, utpekande och begränsande av muslimer löser ett samhällsproblem.
Akademiska rapportförfattare och debattörer får stor makt i ett samhälle där få har tiden och orken att källkritiskt granska. Det är alldeles för lätt att bruka det inflytandet till att bekämpa religion och framställa kulturella skillnader som ett stort hot, för att på så vis måla upp en bild av en svensk kultur där feminismen nått sitt mål, i kontrast till mörka främlingar med förmoderna seder.
Det börjar bli dags för en vitbok över dåligt skrivna rapporter i främlingsfientlighetens tjänst.