Meet the architects of law face to face.
See mass murder on a scale you’ve never seen,
And all the ones who try hard to succeed.
This is the way, step inside.
This is the way, step inside ...”
Bilderna av ett tillstånd av fullständigt ödslig tomhet och förstörelse i Ian Curtis Ballardianska rockpoesi i Atrocity Exhibition (Closer, 1980) har följt mig genom livet som en tejpbit som fastnat på ett finger. Hur mycket jag än skakar på handen så lossnar den inte. Lyriken är som ett evigt, odödligt statement som aldrig kommer att förlora sin alltjämt aktuella innebörd. Så som jag tolkar den vill säga. Människan som destruktiv kraft.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Jag kan fortfarande väldigt tydligt minnas när jag för första gången, med full kraft, nära på blev mosad av känslorna av en musik som träffar rakt i hjärtat. En punkpolare kom svårt exalterad in i morsan och farsans lägenhet på Storgatan 58 B, med ett kassettband som jag enligt honom bara måste lyssna på. ”Du har aldrig hört nåt liknande”.
Utsikten från köket på sjätte våningen över de i sensommaren 1979 solbadande röda höghusen på andra sidan Selångersån fick ett soundtrack som jag inte visste existerade. Den rymdreverbindränkta ödsligt enkla gitarrhooken i Joy Divisions ”Disorder” svävade ut i den höga luften framför Norra Berget och kastade upp mig i en loop runt utsiktstornet. Vinden blåste genom låten och
”I’ve been waiting for a guide to come and take me by the hand, Could these sensations make me feel the pleasures of a normal man?
These sensations barely interest me for another day,
I’ve got the spirit, lose the feeling, take the shock away.”
Känslan av ett ögonblick som på något konstigt vis kommer vara livsförändrande. Jag förstod det knappast då men i efterhand har jag identifierat förvirringen som uppstod. ”Vad är detta?” Vad är det som händer?”
Okej. Detta låter ju nästan löjligt dramatiskt. Men musik på rätt frekvens är ju löjligt dramatiskt. När det bara stormbubblar i bröstet för att det berör för mycket. Tårarna kommer bara.
Ian Curtis skulle ha fyllt 60 i år. Han begick självmord 18 maj 1980 och det var gruvsamt svårt för mig som 16-årig postpunkare att hantera det beskedet. Många stora rockikoner har de senaste månaderna bytt frekvens och till exempel David Bowies död berörde mig mer än jag kunnat ana. Men ingen musiker har betytt mer för mig än Ian Curtis, för han berättade om besökta platser och inre landskap som även jag befunnit mig på.
Shit, jag var ju fortfarande kvar på dessa platser vid tiden för hans död, men han visade mig nog riktningen till dörren ut därifrån. Som jag så småningom hittade. Men det tog sin tid. Även med en guide.
36 år senare och betydligt gråare hår, eller skägg, hår har jag inte mycket kvar av, så berör musik mig på samma sätt. Dock så är förvirringen är borta. På gott och ont. Jag har lärt mig hantera känslorna som uppstår. Men visst gråter jag ofta när jag hör musik som är sådär, i min värld, sinnessjukt bra. Det behöver inte ens finnas något som helst spår av vemod i musiken. Det räcker med att den träffar mitt i prick bara.
Fast det inträffar inte lika ofta nu för tiden. Magi är ofta mycket mer närvarande i unga människors liv. Tyvärr.
Men samma fenomen uppstår även med filmer. Jag kan till och med komma på mig själv att hulka till nån reklamfilm som är otroligt bra. Även om det är ytterst sällan. Reklamfilmer är nio gånger av tio helt igenom usla. Men det har hänt.
Hoppas jag inte är ensam om det här. Då är det ju nåt fel på mig. Eller har jag på nåt sätt helt enkelt lyckats spara lite magi i fickorna på vägen?
