Det ska jag inte göra heller, eller i alla fall inte direkt. Jag vänder mig istället till musikläggarna och producenterna bakom programmen med en stilla vädjan: Sluta behandla oss lyssnare som idioter!
Greppet att spela en låt vars text säger exakt det som sommarprataren har sagt precis innan låten går på är obegripligt. Det får mig att känna att ni pissar på min värdighet. Ni underskattar gravt min och alla andra lyssnares förmåga att förstå vad en annan människa säger, och även vår kapacitet att förstå musik som gestaltar.
När ni låter Carina Bergfeldt (vars sommarprat för övrigt var både gripande och välgjort) spela ”Little Me” precis efter hon har berättat om sig själv som liten, den lilla Carina, så förtar det känslan som hon just så skickligt har förmedlat. Det är som att ni inte litar på att det pratade materialet når fram. I Carina Bergfeldts program gör det verkligen det, och då är det så otroligt tråkigt och osmart att välja låtar som på ett övertydligt och klumpigt sätt ska förstärka det hon berättar.
Exempel: Carina berättar när hon träffar sin livs kärlek efter många år av självhat, misslyckade relationer och rädsla för att bli lämnad. Låtval: ”Please Don´t Leave Me” med Pink och Kinnda Hamid.
Carina berättar om att hon åker till USA. Låtval: ”This is America” med Childish Gambino. Och så där fortsätter det. Ingen skugga ska falla över Carina Bergfeldt, men däremot över hennes producent och musikläggare.
Två andra av årets sommarpratare som tilläts tyvärr också begå samma misstag är skådespelaren Fares Fares som spelade ”The Partisan” med Leonard Cohen precis efter att han pratat om sin flykt från kriget i Libanon, och Scanias före detta vd Leif Östling valde att spela ”Vara vänner” med Jakob Hellman efter att ha berättat om när han bjöd hem konkurrenten Volvos dåvarande vd Leif Johansson.
De låtvalen borde aldrig ha fått ske, någon skulle ha satt stopp.
Men det värsta exemplet hittills, vilket min kollega Daniel Rossetti påminde mig om, var nog ändå när TV4-komikern David Hellenius i sitt sommarprat från 2012 spelade ”Då går jag ner i min källare” efter att han berättat att han fick bo i Renée Nybergs källare när de precis blivit ihop.
David Hellenius sommarprat vinner dessutom VM i klyschiga låtval. Han spelade ”Du och jag mot världen” (efter att ha sagt ”det var hon och jag mot världen” om sin fru) och ”Doktorn” (efter att ha berättat om att han sprang till doktorn hela tiden).
Min förhoppning är att den här sortens låtval aldrig mer ska gå igenom manusmötena, jag vill aldrig behöva uppleva känslan att ”Sommar” behandlar mig eller någon annan som sämre vetande. Därför har jag ett tips till producenterna och musiklärare inför kommande år.
Lyssna noga nu: När ni sätter er ner med den skådespelare, affärs-kvinna, TV4-kändis, politiker eller idrottsstjärna vars program ni ska producera och hen till exempel föreslår att spela låten ”Jag vill leva i Europa” efter att ha berättat om tiden som EU-parlamentariker eller ”Hallelujah” efter att ha pratat om att bli frälst - då ska ni säga med väldigt bestämd röst:
”Nej! Så gör vi inte! Dröm och glöm! Det är patetiskt, klyschigt, respektlöst och väldigt dålig radio att spela en låt vars text säger exakt det du precis har sagt. Nu ska vi istället försöka hitta en låt som gestaltar, illustrerar eller nyanserar det du har berättat, en låt som speglar känslan du vill förmedla. Alternativt som förvånar oss. Slut på diskussionen.”
Ser redan så pass mycket fram emot nästa års Sommar i P1.
