Det var en gång tre små barn, en storebror, en mellanbror och en lillasyster, som bodde med sina föräldrar i en liten stuga utanför staden. De var inte rika, men de behövde heller inte svälta, så de levde ett ganska schysst liv där bland skog och äng och egenodlade grödor. Men så kom den tid då landet drabbades av svält och sjukdom, krig och elände och ingen kunde längre värja sig för världen därutanför.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Föräldrarna blev förstås rädda för att också deras lilla familj skulle drabbas, och förbjöd därför sina tre små telningar att gå utanför dörren. I stället fick de sitta vid fönstret och titta ut på världen genom fönstret, i tryggt förvar.
En dag när barnen som vanligt satt och trängdes vid fönstret och tittade ut, fick de se tre andra barn komma gående över ängen. De såg att de var trasiga och hungriga och troligen föräldralösa, men det var inte det som fick dem att tappa hakorna och spärra upp ögonen, nej, det var något mycket värre än så. För när barnen kom närmare så såg de att de var identiskt lika dem själva. Den största pojken var en kopia av storebror och den mellersta pojken var en kopia av mellanbror. Och naturligtvis var också den lilla flickan en direkt kopia av lillasyster. Knappt hade de konstaterat detta kusliga fenomen, så råkade den äldsta brodern möta sin dubbelgångares blick. I samma stund föll han död ned på stuggolvet. Föräldrarna skrek och grät och förbannade smärtan som nu hade hittat in i deras hem.
Nästa dag var det av förklarliga skäl bara mellanbrodern och lillasyster som satt i fönstret och tittade ut på världen. De behövde inte vänta länge förrän de tre barnen dök upp igen, gåendes på ängen därutanför. Den här gången var det mellanbrodern som råkade möta sin dubbelgångares blick, och omedelbart föll även han död ned på stuggolvet. Återigen fylldes stugan av sorg och klagosång.
På den tredje dagen satt så lillasyster ensam i fönstret och tittade ut på världen. Hon väntade och väntade, men ingenting intressant tycktes hända därute i dag. Efter en stunds fruktlöst spanande tröttnade hon, och tog i stället fram papper och penna och började rita. Hon var djupt försjunken i sitt skapande när det plötsligt knackade på fönsterrutan. Hon tittade upp. På andra sidan glaset stod hennes dubbelgångare och stirrade henne stint i ögonen. Det var som att stirra in i sin egen spegelbild, tyckte hon.
Utan att tänka mer på den saken räckte hon så ut tungan och pruttade med munnen åt flickan därutanför, utan minsta tillstymmelse till rädsla. För några sekunder tappade den andra flickan fattningen, men så började även hon att räcka ut tungan och prutta, och så var leken i full gång. De båda flickorna kiknade av skratt åt varandras upptåg och blev snabbt bästisar. Och ingen av dem dog.
Snipp snapp snut, så var sagan slut. Om det nu hade varit en saga, men det var det inte. Det var en dröm, och när jag vaknar kommer jag av någon anledning att tänka på Wittgenstein, filosofen från 1900-talet, ni vet, han som bland annat sagt att det enda man kan göra för att förbättra världen är att förbättra sig själv. Eftersom han också ansåg att språkets gränser är detsamma som världens gränser, antar jag att munpruttande som ett sätt att lösa konflikter skulle ha legat helt i linje med hans tankar.
För det funkar inte att barrikadera sig och stänga ute världen – det som pågår därute pågår också inuti oss alla. Vi blir drabbade oavsett. Det smartaste sättet att hantera det borde därför vara att göra som lillasyster – bli vän med det. Lägga rädslan åt sidan och munpruttas lite. Det skulle i alla fall Wittgenstein ha gillat.
