Gemene man tror nog att det syftar på faderns beryktade ”sinnessjukdom” som det så skamligt kallades förr i tiden och som man absolut inte får kalla det längre. Tack och lov för det. Men alla vi som läst allt av Thorvall och även det mesta om henne vet att det låg mer bakom det hela än (lite) psykisk ohälsa (vem lider inte av det förresten?). Det syftade mest förmodligen på faderns vidlyftiga leverne som naturligtvis inbegrep diverse kvinnor. Något som alltid varit okej för män. För kvinnor? Nope. Och för en äldre kvinna som Thorvall? Fetnej. Och det värsta var att när Thorvall fick som mest kritik för sitt köttsliga intresse var hon inte ens gammal, snarare ung. 

Men är det något en knappt fyrtioårig, vacker mamma till fyra pojkar inte får göra så är det att ligga runt. När ”Det mest förbjudna” kom ut hette det utöver att boken var undermålig och bara privat att kjolen åkte upp och ner, ”Säga vad man vill om Kerstin Thorvall, men på latsidan ligger hon icke”, och sedan inte mycket mer än så.

Något man så här i efterhand ska ha i åtanke är att en annan bok som kom samtidigt som Thorvalls och som innehöll ungefär lika mycket av samma vara inte allt bemöttes med några jävla kallingar som påstods åka på och av lite väl mycket – nämligen Ulf Lundells ”Jack”. Nej, den fick minsann tämligen omgående det fina epitetet ”generationsroman”. Medan Thorvall så klart fick nöja sig med att hamna på hyllan för det man i dag kallar mensböcker.

Som tur är åkte ”Det mest förbjudna” rätt in i litteraturhimlen som klassiker och kommer för alltid tillhöra vår feministiska kanon. Och detta just tack vare Arvet.

Det finns inget mer uppfriskande med Thorvall än hennes aptit på sex och måhända olämpliga beteende. Hon och Suzanne Brøgger blir som mumma för oss kvinnor som vill leva livet precis som vi vill – utan att behöva höra andras synpunkter eller kritik. Och då menar jag naturligtvis inte endast sådant som har med ett vidlyftigt sexliv att göra utan att leva livet exakt så som man vill. Som vill kunna leva i allt från en fin kärnfamilj med många eller få barn till total avhållsamhet. Som vill kunna välja att leva som flersam med många olika partners av alla kön eller bara träffa främlingar på krogtoaletter utan att någon lägger sig i. Som tycker att livet är alldeles för kort för att man ska behöva lyssna på andras kritik eller ännu värre små inte alls välmenande ”råd och tips”. 

I min familj finns det precis som i alla andra familjer en jävla massa Arv att ta hänsyn till. En massa psykotiska människor med diverse grader av psykisk ohälsa och jävligt olämpligt beteende som att klä av sig näck på diverse bussar till att med poliseskort hämtas från något lyxhotell i någon asiatisk storstad. Vilket gjorde att jag under mitt livs sommar som jag tillbringade i en bil med en man jag just lärt känna – en numera nykter missbrukare dessutom – blev föremål för krismöte efter krismöte här hemma i min ack så lugna Stockholmsförort.

Håller hon på att tappa det? Måste vi iscensätta en intervention? Hur ska vi få henne att STANNA HEMMA?

Och det för att jag … vadå? Gör som JAG vill?

Och ja, det är klart att det kommer att bli en bok. Och just nu ligger manuset i en mapp i både mobben och datorn som jag likt min älskade Thorvall kallar ”konsumkvitton”.

För att ingen ska idas smygläsa.