Han har vunnit OS-guld tre gånger och VM-guld hela tio gånger. Han spelade 285 landskamper för det gamla Sovjetunionen. På klubbnivå blev det tretton ryska mästerskap med armélaget CSKA Moskva. Han är en av de absolut bästa ishockeymålvakterna genom alla tider, en legendernas legend. Plötsligt, en lördageftermiddag på Globen i Stockholm så stammar jag nervöst ur mig: can we take a photo please? Jag står sida vid sida med Vladislav Tretiak. Jag har ingen puls, tiden stannar och jag får mitt livs fotografi, och en autograf förstås, på en liten rysk flagga. Herre min skapare! Vilken upplevelse!
När jag var en liten pojke och fattade tycke för den underbara sporten ishockey så var det ständigt denne Vladislav Tretiak som stod som ett spöke och räddade puck efter puck när Tre Kronor försökte göra mål på den ryska björnen. Tretiak slutade att spela ishockey 1984 och jag minns hur jag tänkte, äntligen! Nu kanske vi kan vinna över ”The Big Red Machine” någon gång bortemellan.
På den gamla sovjettiden så visste man inte mycket om de ryska spelarna mer än att de var utomjordiskt bra på att spela ishockey. Man fick nästan aldrig se eller läsa några intervjuer med dem och fick man se någon intervju så var det med en tolk som man inte litade till hundra procent på att han verkligen översatte vad de sa. Man kan lugnt säga att det var locket på under den tiden. Detta gjorde ju att man såg de ryska spelarna som något slags väsen, något främmande från en annan planet. Inga leenden där inte, även om jag vill minnas att just Tretiak log mer än andra ryssar.
Det säger absolut ingenting men han log mer än sin förbundskapten Viktor Tischonov, det kan vi slå fast. Just det gjorde detta möte med denna legend till något speciellt för mig. Det var som om jag träffade en sagofigur som inte finns i verkligheten, nästan lite kusligt men på ett fint sätt.
Här kommer vi ju in på ämnet idoldyrkan vilket ju är en sak som åtminstone jag aldrig växer ifrån. Det är underbart att träffa på gamla legender. Utbyta ett par ord, ta ett fotografi tillsammans med den man mött och få en autograf samt ett ögonblick som man aldrig någonsin kommer att glömma. Kan låta både barnsligt och fånigt men då får det ju göra det.
Vi var alltså en delegation från Hällefors IK som var i Stockholm för en konferens där vi pratade om hur vi ska utveckla föreningen in i framtiden. Vi såg också två matcher på Globen. Det började med lunchmatch mellan Sverige och Finland som väl inte var något att skriva hem om. Publiksiffran var på drygt 8300 personer, vet inte hur många finländare det var på matchen men det kändes som om man var i Finland på match och inte hemma på Sveriges nationalarena Globen. Svenska Ishockeyförbundet har en hel del arbete framför sig om de ska få ordentlig skjuts på landslagsverksamheten. Vi är ju trots allt regerande världsmästare och det är inget annat än skamligt att inte Globen är utsåld när våra trätobröder är på besök. Vi kan tacka de tillresta supportrarna från andra sidan Östersjön för att det blev lite feststämning trots allt. De är ett härligt inslag finnarna när de går på hockey.
Glada i hågen och passionerade som få andra ishockeysupportrar. De bär utstyrslar som kan få oss tråkiga och stela svenskar att rodna. En finsk man gick runt iklädd matchtröja (så klart), en gammal spapshjälm från Sven Tumbas tid samt en uppstoppad hare (!). Jag vet inte varför han släpade runt på en uppstoppad hare (försökte fråga honom men hans finlands-svenska-engelska hade nog fått sig en törn under den nattliga färjeresan till Stockholm så jag fick inget begripligt svar). Det såg i alla fall kul ut, och annorlunda. Sedan såg vi även Ryssland fullständigt spela ut Tjeckien på eftermiddagen, då var Globens läktare väldigt ödsliga men det var ju bra för då kunde vi smidigt ta oss upp på hedersläktaren och fotografera lite.
Helgen innan denna resa var jag på en annan hockeykonferens. Där träffade jag en annan legendar, Roland Eriksson som gjorde tre mål på just Vladislav Tretiak vid VM i Wien 1977.
Så kan det va! Hyfsad vecka för en sportfåne.
