Talibanernas maktövertagande är en del i en global trend. Det våras för de auktoritära, för chauvinisterna.

När Sana skriver om konsekvenserna av att preventivmedel förbjuds, om hur flickor på samma gång tvingas och hindras från sånt som att baka bröd och sälja strumpor, så går paralleller rakt in i våra demokratier i världen. I veckan föreslog till exempel en amerikansk politiker dödsstraff för kvinnor som gör abort, och bevisade att ”ja till livet” bara betyder ”ja till kvinnligt slaveri”. Rättigheterna som vunnits rullas nu tillbaka. Den här politikern hade antagligen samma känsla av medvind som fick nazisten Ingrid Carlqvist att föreslå att avskaffa kvinnlig rösträtt (för att kvinnor ”röstar fel”).

Jag vill skrika. Jag vill slåss och hånskratta och bete mig illa, kanske välta bord, göra allt för att hejda den här trenden. Det vore säkert skönt också. Att avreagera sig. Problemet är att det inte kommer funka. När olika typer av våld blir kampens språk har kvinnor nämligen ingen chans. Men det finns ett vapen som trumfar alla andra: solidaritet. Vi behöver varandra för att vinna framtiden. Vi måste ta varandras kamper och ha varandras rygg.

I sakfrågor som är centrala för dem som ännu faller inom medelkvinnans norm har vi i Sverige fortfarande tryck bakom orden. Vi kan riva upp himmel och jord när nämndemän sitter och låtsas att de inte fattar vad snippa betyder. Och det visar vilken kraft vi skulle kunna vara om vi också återtog själva maktanalysen. Om försvaret för kvinnor som drabbas av rasism, funkofobi eller transfobi var lika självklart. Om feminismen aldrig stannade vid nationalstatens gräns.

I vår släpper jag en ny bok tillsammans med Mattias Irving, den heter ”Att förtrycka demokrater” och handlar om tio tekniker du bör känna till. Den fjärde av dessa strategier kallar vi ”tvärtomspråket”. En effektiv teknik som auktoritära använder för att splittra oss och få oss att slösa tid på att motbevisa absurda påståenden. Putin, Orbán, Jomshof och deras vänner är alla guldgruvor av exempel på tvärtomspråket. Putins korrupta administration talar om vikten av att stoppa Europas korruption, partier som bygger på vit makt hävdar att det är vänstern, judarna eller muslimerna som är de riktiga nazisterna, Orbán använder anklagelser om politiserade myndigheter som ursäkt för att politisera myndigheter, och under en fernissa av försvar för demokrati och mänskliga rättigheter avskaffas desamma. Också kvinnors rättigheter är ett tacksamt slagträ för de auktoritära, som när Jomshof ofta talar om ”muslimernas dåliga kvinnosyn” när hans gäng har en lång historia av att behandla kvinnor som skit.

Chauvinisterna skrattar gott när feminister ringer Bris för att säga att de inte ska visa sin kurator på mjölkpaketen bara för att hon bär hijab, eller lägger sin tid på att formulera exakta gränser för vem som ska få räknas som äkta kvinna. Att feminister pekar ut kvinnor i dubbelt utsatta positioner som representanter för patriarkatet är jackpot för chauvinisterna. De slipper vår kritik och får hjälp med sin egen kamp på samma gång.

Om transkvinnor och troende muslimska kvinnor istället alltid helt självklart bjöds in, om vi ­ägnade mer tid åt att lyssna på exakt hur asylrätt, rättssäkerhet, religionsfrihet, LSS och ­försörjningsstöd faktiskt i allra högsta grad är kvinnofrågor. När vi lyssnar på Sana och gör hennes röst hörd, när vi gör som högern och driver våra frågor över nationsgränserna, när vi vidgar solidariteten till alla som drabbas av deras globala etnonationalistiska patriarkala kamp, då kan de inte vinna. Låt oss använda 8 mars till att leva ut den drömmen!