Vi som lever är bara döda på semester
Nån sorts sommargäster
Så ta ett bloss för moster Lillie
Ett halsbloss och ett glas rött
Den sjöngs in av Lena Nyman på en cd med Malmsten-texter, Bloss (1997). Jag köpte den när den kom, spelade igenom rubbet en gång och satte sen Lillie-låten på repeat. Det är en reservationslös hyllning till en kvinna på kanten, helt utan moraliserande och påklistrad tragik. Lillie har valt att leva ett liv med Lucky Strike, rödvin, vingliga klackar i slippriga uppförsbackar, strumpor med sömmar och eviga rock’n’roll-drömmar. Hon har av allt att döma gjort det med rak rygg och öppna ögon.
Jag har hört och läst hur många texter som helst som hyllar män som brutit mot konventionerna, armbågat sig ur samhällets snäva fack, slitit av sig omgivningens etiketter. Cornelis sjöng om ”Morbror Frans”: ”Morbror Frans är min idol/Ingen tål vad morbror tål/Ingen tål likör så bra/anser jag.”
Det finns också drickande och knarkande kvinnor i Cornelis personage. De går ”ständigt i långa ärmar” för att dölja sin skam och sina spruthål, de får spö av sina män och kantas av misär och elände. Samma sak hos den långa rad av hedonistiska män som paraderade genom min ungdoms bok- och skivhyllor: Ulf Lundell, Joakim Thåström, Charles Bukowski, Sture Dahlström. Hos alla bär män bär sitt utanförskap med stolthet, kvinnor sitt med sorg.
Bodil Malmstens Lillie var den första rock’n’roll-madame som jag stötte på i mitt gymnasiala sökande efter förebilder. Det skedde genom lyrikantologin Kärlek & uppror (1989), redigerad av den gamla proggförfattaren Siv Widerberg, utgiven av sossedoftande En bok för alla. En bok som vi som var unga på nittiotalet rent logiskt borde ha hånskrattat åt – vuxenvärldens samlade upprorsdikter för ungdomar! – men som för många av oss blev vad Fänrik Ståls sägner eller psalmboken var för våra farföräldrar: en gemensam referenspunkt.
Redan som gymnasist såg jag att Lillie fyllde en lucka. Hon blev ett litet men viktigt komplement till de män som formade min längtan bort från konformiteten. Lillie var troligen den enda kvinna i min bokhylla som hinkade sitt rödtjut utan att plötsligt brista ut i tårar och långa jeremiader om sin bittra ensamhet.
Minns bourbon & billigt vin
Minns doften av bränd bensin
& minns alla bloss hon gav
& dansa på hennes grav
Det var kongenialt att just Lena Nyman sjöng in den. Det återupprättade på något vis också bilden av henne. Den luggslitna, rentav bedagade aura som omgärdade medieframställningen av henne fick en motbild. När hon sjöng med tobaksfärgade stämband om att röka cigaretter för att hedra minnet av en medsyster, så suddade hon bort offerstämpeln någon annan kletat på henne. När hon uppmanade oss att ”fimpa på hennes årtal” och låta ”Waits hålla hennes bårtal” så skrattade hon ryggpratarna i ansiktet. Plötsligt framstod hennes levnadsvanor som lika självvalda och lika förbjudet kittlande som hennes manliga kollegors.
Det handlar inte om att romantisera fylla och sotsvart morgonhosta. Det handlar om rätten för varje människa – oavsett vilket kön de bekänner sig till – att välja sin väg ur likformighetens strupgrepp. Jag är evigt tacksam mot Bodil Malmsten för att hon visade att den rätten inte bara tillhör halva mänskligheten.
Så ta ett bloss för moster Lillie
Låt glöden aldrig dö
Ett svidande halsbloss Lucky Strike
För att hon måste dö
När jag spelat ”Ett bloss för moster Lillie” sju gånger på raken börjar mina barn beklaga sig. Jag stänger av, letar upp en skvätt rödvin och går ut i februarinatten. I speglingen i fönstret skålar jag med mig själv för Bodil Malmsten. För att hon måste dö.
