Men vad spelar det för roll egentligen, allt blandas ju till slut.
Märkligt tung aska, och den var liksom blå och grönskimrande där den singlade mot botten.
Kanske var det dom petrokemiska fabrikerna hon hade vuxit upp vid, Leuna-verken, där Hitler hade tillverkat syntetiskt gummi.
Jänkare och engelsmän bombade Leuna friskt i slutet av kriget, morsans farsa var brandsoldat och fick åka dit och släcka. Det gick sådär.
Nu var vi alltså med i Nato och jag åkte ner till Gotland direkt efter ceremonin.
Jag ville vara på en fridfull plats och hade hyrt rum på Stora Karlsö, ni vet ön där det häckar tordmule och sillgrissla på dom branta klippväggarna.
Det var väldigt fridfullt där, sjöfåglarna skränade och ägnade sej åt parbildning på ett sätt som spred lugn i min kropp. I små lugna dalar på det inre av ön höll näktergalar och svalor igång. Fåglar på våren är en väldig tröst, dom har sexparty i träd och branter. En väldig massa liv som vill bli till.
Jag gick upp tidigt på mornarna, då brusade det i luften av vingar. Och hav. La mej tidigt på kvällen, genom fönstret hörde jag näktergalen. Och, ibland, bombplan.
Nightingales and bombers.
Då blev det svårt att somna.
Ibland hördes också dova serier av bom-bom-bom från Tofta skjutfält.
Äntligen hade dataspelen blivit nästan verklighet.
Äntligen kom pojkdrömmarna framför datorskärmarnas bleka ljus ut i dagsljuset.
Vissa pojkdrömmar kan bli andra pojkars och flickors mardrömmar.
Jag försökte undvika Twitter på mornarna, det var för övrigt ganska lätt, uppkopplingen var sensationellt dålig. Jag rekommenderade restaurangchefen på ön att använda detta i reklamen för ön. Kom till Stora Karlsö och upplev friden av ett dött internet! Jag tror det kan bli en hit.
Men jag blev ju också orolig förstås, när det stod ingen täckning på telefonen.
Vi befinner oss nu, eller väldigt snart, under ett skyddsparaply.
Paraplyet består av kärnvapen.
Hur ska jag kunna trösta mina barn?
Vad ska jag säja?
Och allt detta liv som vill bli till här, bland vårgröna buskor och solbelysta klippor? Pip pip säjer det snart i bona, sillgrisslorna har blivit fler, det måste betyda att det finns kvar fisk i havet? Skarpsill och näbbgädda finns tydligen kvar i livskraftiga bestånd. Men torsken och sillen är borta. Vissa genkoder har raderats för evigt. Miljontals faktiskt. Miljarder kanske, om man räknar med alla osynliga små varelser, bakterier och svampar och så. Arter som aldrig hann registreras av vetenskapen. Arter som kanske hade en fundamental betydelse för den bräckliga ekologiska balansen. Arter som var grenen vi sitter på.
Jag skulle kunna fortsätta i den här stilen, men det känns dåligt på nåt vis.
Vad kan jag säja till mina barn för att ge dom hopp?
Kanske att det har vart på gång med ett kärnvapenkrig förr, men det blev inget. Oktober 1962. Det första jag minns. En tant skriker åt mej i mörkret. Jag ligger i en kall och våt säng. Jag har kissat i hennes säng och hon är arg. Jag tror hon skakar mej. I samband med det minnet minns jag också ett modellflygplan som hänger i en dörröppning och vagt en pojke som i mina ögon är väldigt stor.
Varför vet jag att det är i oktober 1962? Jo, jag ärvde en massa små anteckningsböcker av farsan, med sporadiska dagboksanteckningar. Där står det Torremolinos med ett streck som täcker en oktobervecka 1962. Dom åkte till Torremolinos för att farsan hade trassel med nerverna.
En gång på 80-talet gav jag dom skitdåligt samvete när jag frågade varför dom lämnat mej hos en helt okänd tant i Högdalen. Dom lämnade min storasyster också, men hon fick bo hos våran dagmamma.
Jag hade börjat grubbla över det där minnet med tanten i det nattliga mörkret. Jag mådde inget bra då på 80-talet (man sa så då att man mådde dåligt, hade slutat säja att man hade trassel med nerverna, men det var samma sak). Jag tänkte att jag kanske skulle sluta må dåligt om jag redde ut lite saker med mina föräldrar. Då sa dom att dom åkt för att farsan hade trassel med nerverna. Inte mådde jag bättre av att få reda på det, och jag tror dom mådde dåligt av att jag frågade. Jag petade i nåt gammalt sår.
Om man googlar oktober 1962 så landar man i Kuba-krisen. Dom berättade också för mej att dom blivit oroliga, där nere i Franco-Spanien, att dom kanske inte skulle ha några små barn att åka hem till. Inget höghus i Högdalen som stod kvar. Kanske inte ens ett spanskt hotell att sova i. Om dom skulle ha tryckt på knappen, Kennedy och Chrusjtjov.
Farsan gick nere på stranden vid Medelhavet och tittade på stjärnor, man kunde se alla stjärnor på Spaniens himmel på den tiden, det var så fattigt i fiskebyarna så det knappt fanns några lampor. Han gick där alldeles ensam med sina trassliga nerver. Två spanska snutar kom springande och lyste på farsan med ficklampor och frågade bryskt vad han gjorde där. Han fick visa sitt pass och använda sin allra bästa spanska för att få gå hem till hotellet. Undrar om han blev rädd för poliserna, det skulle jag ha blivit.
Francos fascistsnutar.
Men han berättade det som en skojig anekdot.
Jag tänker nu på att vi var i var sitt mörker.
Men det gick ju bra. Dom kom hem och livet fortsatte.
Jag tror vi har en alldeles för dramatisk uppfattning om undergången. Färgade som vi är av Hollywoods pornografiska explosioner och tidvattenvågor. Undergången pågår hela tiden. I Jemen, i Afghanistan. Ukraina förstås. På dom svenska kalhyggena, men vem sörjer nåt jävla nätverk för svampar, vem sörjer mycorizzan, vem sörjer trädens internet.
Men om vi säjer så här då: Till och med när internet försvinner kommer det finnas liv som vill bli till, oavsett omständigheterna.
Det kanske man kan kalla nåt slags hopp.
