Både jag och Moa fryser och längtar hem till värmen och sömnen. Hon sitter demonstrativt med nosen riktad mot vårt hem och jag försöker få henne att istället nosa runt för att hitta en plats där hon kan utföra sina behov. Jag vill nämligen inte, en morgon till, vakna upp omgiven av kisspölar och högar av diarré på golven. Hon är en riktig latmask och fryshög, men jag tänker inte låta henne vinna. Jag drar i kopplet och försöker på olika sätt att locka henne men hon vill hem. Inte ge upp nu, Cicilia. Jag sätter mig ner på den kalla, fuktiga parkbänken. Börjar reflektera över dagen som gått.
Det var riktigt trevligt att stå utanför Kyrbacksgården i dag och dela ut röstsedlar tillsammans med dom fyra andra nomineringsgrupperna som var där. Det var strålande sol och vi gladde oss alla åt det stora flödet av människor som kom, framför allt alla förstagångsväljare. Det var bara dom tjugo minuterna, när två representanter för Sverigedemokraterna var där, som stämningen var aningens tryckt.
Det preliminära resultatet är positivt. Rekordstort röstdeltagande. Bra.
Sverigedemokraterna ökade förvisso men långt ifrån så mycket som de hoppats på för att kunna ”ta över Svenska kyrkan”. Också bra.
Nomineringsgruppen jag tillhör har gjort ett kanonval. Mycket bra. Något knakar till i en buske. Moa, som är jätterädd för mörker, kryper ihop och börjar gny.
Jag tar upp henne i knät.
– Såja, det finns inget att vara rädd för, säger jag lugnt samtidigt som jag smeker henne över ryggen. Frågan är vem det är jag försöker att övertyga. Henne eller mig själv? För jag är helt uppriktigt också rädd. För mörkret finns, även mitt på dagen i strålande solsken.
Tidigare denna morgon läste jag Falupolitikern Patrik Liljeglöds uppdatering på Facebook. Han berättade om att han i juli, under knivhot, blev angripen och våldtagen under förevändningen att han var en förrädare och en kvinnlig vänstergenitalie. Detta brott var helt klart förknippat med honom som politiker och offentlig person.
Vad har jag gett mig in på? Kyrkopolitiker! Och dessutom funderar jag på att ställa upp på listan till valet 2018. Vad är det som jag eventuellt utsätter min familj för?
I dag, när en ung man med ett lustigt leende, pinpointade mig med sina frågor, och dessutom fysiskt kom lite för nära, så blev jag rädd. Så rädd att jag inte kunde ge honom svar på tal, utan vek undan. Kröp ihop. Duckade. Efteråt kände jag mig dum. Feg. Och den känslan pumpar fortfarande runt i min kropp. Detta är mitt värsta. Att känna mig feg.
Ibland måste man göra saker man inte vågar, annars är man ingen människa utan bara en lite lort, säger Jonatan Lejonhjärta. Ja, så är det nog. Så jag bestämmer mig för att orka. Att inte vara rädd. Att inte ge upp. Att inte låta mörkret vinna.
Moa och jag börjar gå hemåt. Hon med målinriktade steg, jag med beslutsamma och stadiga.
”För att man ska kunna flyga måste det hårda skalet klyvas och den ömtåliga kroppen blottas
För att man skall kunna flyga måste man gå längst ut på strået, även om det böjer sig och svindeln kommer
För att man skall kunna flyga måste modet vara större än rädslan och gynnsam vind råda.”
Ur ”Instruktioner för skalbaggar”, av Margareta Ekström