BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Det var en av de tre skenavrättningar som Arash Hampay utsattes för i den iranska regimens fängelse. Han genomlevde isoleringscellerna, hungerstrejkerna och tortyrsessionerna genom att hålla sitt hopp levande, att skydda sin mänsklighet från att förstöras.

I dag har han hungerstrejkat i 19 dagar här i Mytilini för att hans bror och de av hans kamrater, som har hungerstrejkat i tjugo dagar, ska friges från fängelset i Moria.

Han sitter mitt på torget i Mytilini. Där alla kan se honom. Han har skrivit med stora bokstäver varför han hungerstrejkar.
”Vi är inte brottslingar” säger han högröstad i de ivriga tal han brukar hålla på persiska och som jag brukar översätta åt honom. Jag har lärt mig svaret på alla frågor som folk ställer till honom, journalister, aktivister, poliser och andra.

”Jag blev fängslad för att jag var emot regimen”, säger han. ”Min bror har blivit fängslad för att han sökte skydd i det här landet”.
Han säger att inga av dessa skenavrättningar, tortyrsessioner och fängelsedomar var starka nog att avhumanisera honom, beröva honom hans värdighet, självförtroende och kampvilja, men att flyktinglägret Moria och den grekiska behandlingen av flyktingar kriminaliserar och avhumaniserar dem.

”Befria oss, Låt oss gå, låt oss lämna er ö och ert land” skriker han och skriver i sina dagliga statements.

I en hungerstrejk är det de hungerstrejkande som riskerar att dö. Hungerstrejk är den sista desperata utvägen, det är ett ultimatum mellan döden och friheten.

Men ingen har hittills reagerat. Inte ens de frihetsberövade hungerstrejkandes advokater har besökt dem. Polisen vill inte ta dem till sjukhuset.

De vill gömma dem i Moria. Polisen har uttryckligen sagt till Arash Hampay att om han vill fortsätta sin hungerstrejk så måste han gå till Moria och göra det.

Men han stannar där han är, framför ögonen på alla. ”Min nästa måltid kommer att vara med mina fängslade hungerstrejkande kamrater”, säger han.

I dag var jag på Moria, som liknas vid ett koncentrationsläger, där människor lever under oumbärliga förhållanden. Det pågick en fredlig blockad mot EASO (European asylum support office).

De som var där var människor från västafrikanska länder och den indiska subkontinenten. De blockade ingången och förhindrade människor från att gå in och ut. Polisen kom dit med full utrustning och evakuerade lokalen, fick vi veta senare.
De enda foton som läckte ut var de som flyktingar hade tagit med sina mobiler.

Vi försökte gå upp till kullen vänster om den höga muren men där var det tre poliser som hindrade oss. Sedan gick vi upp på stigen på högra sidan.
”Jag hoppas att de bränner ner hela skiten”, sa en kurdisk man från Syrien till oss som vi träffade på vägen, som hade fått avslag på alla sina ansökningar.

Vi ser folk inifrån murarna. Mestadels män. Svarta män. Alla de som protesterar utanför EASO är svarta män. De vill inte släppa in Svarta Män. Alla har fattat att det är ett rasistiskt gallringssystem, som exkluderar svarta.

Det är de svarta som har organiserat sig. De befriade en haitisk man som polisen försökte gripa den 10:e juli. Sedan brände de ner flera NGO-containers. Polisen reagerade med tårgas. Men samtidigt mjuknade de och började släppa efter på olika sätt.

Men på ARASH, KOZHIN, AMIR och BAHROOZ vill de inte lyssna. FN och regeringen kommunicerar med våldets språk och verkar bara förstå våldet. Moria har förvandlats till en kastrull vari ilskan kokar. Snart kommer den att svämma över.

Befria de hungerstrejkande, befria flyktingar, öppna gränserna. Låt inte den ultimata branden, bränna oss alla.