Moder jord är den enda livgivaren bland sina stensyskon, Merkurius, Venus och Mars. Hon har sitt döda sorgebarn ständigt nära sig. Månen är missfallet orsakad av kollisionen med en komet som slet loss en del av henne och har cirkulerat likt en gigantisk gravsten runt jorden sedan dess.
Vår allmoders heta kärna är höljd av en tjock mantel med en äggskalstunn skorpa överst. Hon uppenbarar sig för oss i grönglänsande ängar, guldgula havrefält, roströda jordbäddar och blåstensprakt. Från himlakittlande Himalayahöjder tjugo kilometer ner till Marianerdjupa havsgravar.
Hon bildades ur en roterande skiva av gas och stjärnstoft i Vintergatans utkant för fyra och en halv miljarder år sedan och har sett allt: frostbitna istider, bombarderande kometregn, dinosauriernas uppgång och fall. Men inget förberedde henne på människan.
Träd och växter som en gång spirade skövlas och stövlas ner till barskrapade kalhyggen. Deras rötter förgrenar sig och varnar varandra med underjordiska signaler på ett språk vi inte förstår. De räds och oroar sig där under, kreaturen råmar ovanför över att vi roar oss efter eget behag utan hänsyn till alla andras obehag.
I myllans myller yrar myrorna, maskarna smaskar i sig rester, insekterna inspekterar tynande ransoner. De förfasar sig över våra fasoner när vi förbrukar jorden utan rim och reson. De fortsätter arbeta dygnet runt, utan semester eller lön ser de till att ekosystemet överlever vår egocentricitet. Deras gamla berättar nostalgiska historier om när vi var jordbrukare, långt innan vi blev jordmissbrukare.
Solrosorna böjer ner sina sorgetunga huvuden och fäller sina uppgivna kronblad som singlande tårar. Träden gråter kåda över skövlingen de tvingas beskåda. Lammen är lamslagna av takten på masslakten.
Matkedjan från jord till bord är sönder för bönder slås ut av maskiner som bänder upp marken, drivna av mellanhänder från olika länder som vänder på varje sten för att tjäna mera flis.
Besatta av begär begår vi ett modersmord på vår jord. Som en hord förövare strövar och rövar vi henne på hennes bördighet tills vi snart mördar varandra för de sista skördarna. Hetsade i kampen över mer klöver storägarna inte behöver. Hon är ingens att ägas och allas att delas. Ändå har vi styckat upp varenda millimeter i fiktioner vi kallar för nationer. Tyranner terroriserar terran för att utvidga sitt territorium. Despoter sänder ut soldater som stupar en i sänder i strider mot andra länder. Ungt blod begjuter gammal jord där brutala massmord begås och folksjälar förgås.
Som en självuppoffrande mor till sitt missbrukande barn förser hon oss med allt vi ber om. Vår arma mamma ammar oss i sina armar tills vi utarmar henne till öknar och dränerar henne till obrukbar mark. Hon har inte hjärta att harma oss utan fortsätter hålla oss i sin varma barm. Men ibland tappar hon tålamodet i jordbävan över vårt hämningslösa härjande. Hennes raseri raserar huskroppar och begraver tusentals människokroppar i urskillningslöst ursinne under rasmassorna.
Förlåt oss, mamma. Förvägra oss inte livet trots att vi tar dig för givet. Förarga dig inte på oss mamma. Vi ska anamma en annan ansats där vi blir varsamma mot växterna, tacksamma mot träden, aktsamma mot djuren. Vi ska komma ner på jorden från vårt högmod och bli måna om vår jordmåns mående. Vi ska älska jorden vi är komna ur och en dag åter ska varda. Låt dessa ord falla i god jord, från väst till öst och syd till nord. Förlåt oss, mamma.
