Kommun efter kommun lämnade alliansstyret och i den vardagliga politiken kan man plötsligt börja diskutera det som ska göras inte utifrån hur mycket som ska säljas ut, utan utifrån hur det vi har ska kunna bli bättre.

Små förändringar som ändrar vad politik är till för.

Så visst blev valet en spårändring på den där resan mot framtiden som vi alla är inne på.

Att nära 800 000 svenskar ändå är inne på att försöka backa tåget, åka inlandsbanan till en tid som varit, är kanske inte så konstigt när de som ska företräda förändring och framtidstro faktiskt pratar väldigt lite om vart vi är på väg.

Jag menar, även om vi slutar skicka vinstpengar till riskkapitalister från äldreomsorgen så är väl den viktigaste frågan hur vi får en bättre omsorg här och nu. Kan vi organisera personalens makt på ett bättre sätt? Går det att bli av med stafettläkare i kommunerna. Hur organiserar vi trygghet utan att ha avkastning och vinst som enda mätmål.

På samma sätt, visst förstår alla att skogsbränder och översvämningar är varningsklockor för klimatförändringar, visst kan vi diskutera räddningsinsatser och beredskap men om vi inte kan diskutera hur Mora ska kunna bli en egen energimakt eller hur Oskarshamn ska kunna försörjas energimässigt när kärnkraftverken stängs (av sig själva),  ja då är det det viktigaste som saknas.

Eller ta feminismen. Hur ser löneförhöjningar ut för kvinnor i offentlig sektor om politiken samtidigt handlar om att ”vi inte har råd”. Kan man väcka hopp om förändring bara genom att berätta att saker måste förändras? Måste inte pengarna omfördelas här och nu?

Man brukar ibland säga att politik måste handla om visioner och ideologi.

Men det där är bara ord. Visst kan man hålla fantastiska tal om att alla har rätt till ett jobb, men om partiet då samtidigt inte förklarar hur det ska gå till blir visionen ingenting för den som har stått och väntat i arbetsförmedlingens köer några år. 

Visst kan man hålla tal om det absurda att 49 procent av de kvinnor som i dag går i pension blir fattigpensionärer direkt, men om man inte samtidigt höjer pensionen rejält så blir det ingen ideologi, bara en kritik av det som är.

Och att det som har varit under åtta år av Alliansen är illa för dem som har fått betala skattesänkningarna är ju uppenbart.

Men varför ska en ung i en kommun med hög arbetslöshet välja rödgröna partier som inte har en enkel förklaring till varför tjugo procent av alla kompisarna inte får jobb? Varför skulle den unge då inte istället lyssna på en annan kraft som ropar att det är invandrarnas fel?

Det är farligt att analysera valresultat strax efter att de kommer. Det tar nog några månader att försöka förstå vilka förändringar i samhället som valet speglar.

Jag ser den rödgröna minoritetsregeringen som en stoppbroms för alliansens projekt. Nu kan kommuner och landsting börja arbeta i en annan riktning. Samtidigt blir rikspolitiken svag. 

Men den stora frågan framöver är hur det ska kunna formas en ny politik som faktiskt visar att en helt annan väg är möjlig att gå för att få jobb, jämlikhet och en framtid för våra barnbarn.

Det har inte de rödgröna klarat av att berätta.

När man får makten är det mer på grund av alliansens förstörelse än på grund av egna framtidsplaner.

Det M-ledarna har jobbat på de senaste halvåret är ju att försöka sudda ut gränserna så mycket som möjligt. På vilket sätt skiljer sig exempelvis Alliansens ”stora järnvägssatsning” från de rödgrönas ”stora kollektivtrafikssatsning”. Att Alliansen lagt ett förslag som skulle genomföras om sisådär fyra år… kanske,… är ju inget som någon känner till. Bara att alla plötsligt säger att man vill ”satsa”. Och vad skiljer egentligen alliansens skolförslag från de rödgrönas. Ville inte alla höja lärarlöner och satsa på mindre klasser och…

När Borg och Reinfeldt har jobbat på att sudda ut alla skillnader och bara behålla några slogans så händer något med debatten. Alla blir lika. Och varför då inte pröva det parti som inte verkar vara så lika?

Sverigedemokraterna är inte problemet i svensk politik. Problemet är när de röda och gröna inte kan presentera hopp om förändring. För det är kanske den största sjukan i svensk politik. Påståendet att förändring är detsamma som att inte ta ansvar.

Nu i veckorna efter valet gäller istället motsatsen. Hur ska vi få de nyvalda att våga förändra med mera mod?