Så mycket bära fram och tillbaka som ingår i en människas liv… Om man är en sådan person som älskar sina solplatser. Och det är jag. Ja, jag vet att jag är simpel. Jag känner själv att jag är provocerande futtig för att jag nu inte skriver om människor som tvingas till flykt för att överleva. Men ha överseende med mig. Jag är snart tillbaka. Säkert redan i morgon, och då kommer jag förhoppningsvis att hantera min omvärld ur ett djupare perspektiv.

Men just i dag drabbades jag plötsligt av mina futtiga i-landsproblem. För när maken och jag svängde in med bilen mot huset efter en sista båthelg på Vättern, så blev jag alldeles sorgsen när jag svepte med ögonen över trädgårdens uteplatser. Hann jag uppleva dem? Jag tar ett varv runt huset och tittar på alla de ställen som jag har skapat för att följa solens gång från öst till väst. Där i hörnet är morgonplatsen. Där är nästan alltid lä. Ett favoritställe! Där sitter jag faktiskt titt som tätt. Fast endast på förmiddagen för det är bara sol där då… (de dagar det är sol). 

Sedan har vi en plats uppe mot skogen där solen tittar fram på kvällen. Dit har jag släpat trätrallar som jag har rensat ogräs under. Vi har också släpat dit en gammal soffa och rejäla trädgårdsstolar och en massa Afrikas blå liljor i stora lerkrukor, som jag varje år tänker att jag ska ge bort till bättre behövande. Men icke. I år släpades de dit igen. Men hur ofta har jag suttit där? Kanske några gånger. En gammal hammock har jag placerat mitt i trädgården. Den är från 1962 och håller än. Den har jag släpat ner från taket i garaget där den ligger isärplockad hela vintern. Hur många gånger har jag legat och gungat i hammocken i sommar? Kanske en gång om jag verkligen tänker efter. Sedan har vi en plats nere vid ån. Dit har vi släpat diverse möbler och ännu fler trallar för att göra det riktigt sommarmysigt. Det är skyddat och man kan sola naken där. Dock med foppatofflor på när jag tar mig ett dopp, för att inte bli nypt i tårna av kräftorna som kryper runt på botten. Men hur många gånger har jag varit där och doppat tårna denna sommar? Tja, tre gånger kanske. Sedan har vi en framsida på huset. Dit har jag släpat ett trädgårdsbord och några stolar. Hur många gånger har jag suttit där i sommar? Ingen. Faktiskt. 

Och nu är sommaren redan över. Den gled förbi med regntunga skyar och tomma solplatser. Och nu ska allt in igen. Nu ska vi släpa och bära och kånka tillbaka allt jag räknat upp, inklusive citronträd och fikonträd och diverse andra helvetestunga krukor från växthuset. Denna eviga rundgång av släpande på grund av min obotliga sollängtan. Ni hör – en sorgsenhet har infunnit sig, säkert påhejad av min nyvunna D-vitaminbrist. 

Men hav förtröstan. Jag kommer igen. Mitt omvärldsperspektiv kommer att blomma på nytt. Jag vet att mitt släpande på trädgårdsmöbler är en fjäder mot en flykt man inte valt. Och jag vet att jag råkade födas i en oas på denna planet. I morgon kommer jag åter inse vikten av öppna gränser och respekt för varje medmänniska. Men nästa år släpar jag nog ut allt igen. Trädgårdsmöblerna alltså. Men däremellan kommer julen… och då blir det lite mer i-landsproplem att släpa på.