För ett tag sedan på väg till matbutiken så såg jag en äldre kvinna som kämpade med sin cykel. Bak på cykeln hade hon på eget bevåg lyckats fästa en "dramaten", en sån där vagn man ser äldre människor släpa med sig överallt. Den här kvinnan hade inte varit och handlat mat, hon hade samlat burkar och cykeln var rejält lastad med diverse tillhörigheter. Vi stod och snicksnackade medan jag höll hennes cykel och hon försökte binda fast sin vagn och vi skiljdes åt med hejdå och önskan om fortsatt trevliga dagar. Med mitt välfyllda karmakonto stegade jag in i matbutiken och tänkte på vilken god människa jag är. Senare på vagnen sitter jag och lyssnar på en pod, inne i min egen värld när en man kommer förbi och vill att jag ska köpa hans tidning. Jag visar med handen att jag inte är intresserad. Han sträcker fram tidningen igen och jag skakar på huvudet utan att ens titta på honom och tänker på kvällens middag i stället. Mannen sätter sig på andra sidan gången, det är nästan tomt på vagnen. Utanför är det en jämngrå himmel, världen skiftar i svart och brunt och när det nästan är dags att gå av ställer jag mig upp, för sådan är jag, jag ställer mig gärna upp i god tid innan i kollektivtrafiken och när jag lyfter pappkassen från golvet så lossnar botten och allt ramlar ut. Fläskytterfilén landar med ett klafsande ljud, precis så som dött kött låter när det landar på ett slaskblött golv och allt som kan rulla rullar och i slowmotion ser jag hur folkölsflaska, colaburk och chipotlepasta rullar iväg åt var sitt håll. Resten av ingredienserna ligger nu på fläskytterfilén och vagnen har stannat och dörrarna har öppnat sig. Mannen med tidningen sitter bredvid och tittar på. Han ser paniken i mina ögon.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Jag önskar här att jag kunde berätta om hur han snabbt kastar sig fram och hjälper mig plocka upp mina saker. Hur vi tillsammans går av och skrattar åt den dråpliga situationen. Hur han hjälper mig att bära hem lök, koriander, rengöringssprej och nybakat bröd. Hur jag i porten trycker hans hand och tackar för hjälpen, sticker till honom en sedel som han först tackar nej till och som jag nästan får tvinga på honom som tack. Eller att jag fått berätta om hur jag bjuder upp honom på fika, och vi sitter i mitt kök och försöker kommunicera med gester och påhittade ord. Hur han visar mig bilder på sina barn och hur vi som genom ett mirakel blir vänner för livet och att jag ordnar ett jobb åt honom genom att skriva på Facebook.
Han ser paniken i mina ögon och han hade inte kunnat bry sig mindre. I det ögonblicket var jag inte värd ett skit för honom. Det är förståeligt. Inte för att han sitter och känner sig oförrättad för att jag inte köpte hans tidning. Inte för att jag inte ens bevärdigade honom en blick när han stod 30 centimeter ifrån mig.
Utan för att han i det ögonblicket betedde sig precis så mänskligt som man kan förvänta sig. Detta var inte hans problem. Där försökte jag att rafsa ihop innehållet i kassen och värdera vad jag har råd att lämna kvar om jag måste kasta mig av och han tittar lugnt på. När jag sedan står med famnen full av matvaror och ser hur dörrarna stängs möts våra blickar igen. Jag är fortfarande ingenting för honom. Han tittade rakt igenom mig som jag vore luft. Jag tänkte på mitt karmakonto. Hur det för bara några timmar sedan var överfyllt. Hur jag fick ett mellanmänskligt ögonblick med en (vad jag tror) hemlös kvinna och hur jag självgott hade traskat mot matbutiken för att unna mig. Jag tänkte på hur lätt det är att sluta se på människor som människor. Jag hoppades innerligt att han hade kände lite skadeglädje. För det hade gjort honom precis lika mänsklig som jag. Det är något jag tror att många måste påminna sig själva om oftare, att de flesta människor är precis vi.
