BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
När jag blev sjuk i havandeskapsförgiftning, blev jag kvar på sjukhuset ett tag efter förlossningen. Väl hemma blev jag tvungen att göra återbesök varannan dag och gå på medicin. Jag var fortfarande så sjuk att jag inte kunde ta hand om mitt barn och min man var tvungen att stanna hemma. Trots det, så kunde jag inte få ett läkarintyg för att sjukskriva mig. Barnmorskan sade att inte ens de kvinnor som gjort akut kejsarsnitt bedömdes vara sjuka av Försäkringskassan, så chansen för att jag skulle godkännas var låg. Så låg, att de inte ens skrev ut ett intyg åt mig – de hade inte tid att skriva intyg för sådant som säkert ändå inte skulle godkännas som sjukdom. Innan jag blev inlagd på sjukhus träffade jag en läkare i hopp om att bli sjukskriven på heltid. Den läkaren sjukskrev mig deltid i bara två veckor. Hans fru hade två barn och utifrån det bedömde han att det lät som helt vanliga graviditetsbesvär.
Trots att perioden med sjukdom var relativt kort, möttes jag av så mycket motstånd att jag till slut struntade i att kämpa för det som jag har rätt till. Egentligen klarar jag ju mig, eftersom jag har ett socialt skyddsnät, jag hade sparat pengar, och jag skulle i slutändan ändå få föräldrapenning.
Den lilla stunden som jag har varit tvungen att tampas med vårt välfärdsystem har fått mig att inse vilken kamp det är att få det stöd som man är berättigad till. Jag förstår nu att det krävs många samtal, intyg och bakläxor för att verkligen kunna bedöma vårt välfärdsystem för vad det är: ett system som misstror människor, ett system som är otroligt svårt att använda, ett system som egentligen bara den resursstarka, eller de med ett socialt skyddsnät, kan någorlunda nyttja.
Under den här tiden av ringande, postande och pysslande, har jag tänkt mycket på de som måste ha att göra med byråkratin dagligen. De som inte kan strunta i att söka socialbidrag, asyl, aktivitetsersättning, a-kassa och så vidare, eftersom man då blir utan mat och skydd. Jag har även insett hur otroligt lång och mödosam processen blir om man dessutom behöver en tolk, gode man eller ledsagning för att ens kunna be om hjälp.
Till er som är fast i systemets labyrint, jag ser att ni har det orimligt tufft. Jag vet att ni många gånger får beslut som gör att man sjunker genom marken, och att kampen inte verkar ha något slut. Samhället, systemet och därmed även jag, har svikit er. Jag lovar att engagera mig politiskt även för er, jag lovar att rösta efter er plånbok och era behov. Jag är er medmänniska, det är dags för mig att bete mig som det. Förlåt att det tog så lång tid för polletten att falla ner, och jag förstår att den ännu inte är hela vägen nere.
Mitt nyårslöfte är att engagera mig mer. Vad är ditt?
