Det var lite störigt att den tjatade om att installera en speciell app, men det var ju bara att strunta i. Tills jag behövde göra något som tydligen bara fanns som funktion i appen.

Sedan tyckte appen att jag borde prenumerera på tjänsten för att få nya bläckpatroner i brevlådan med jämna mellanrum. Nej tack, sa jag, och fortsatte glatt att skriva ut tills det tog slut på bläck och jag insåg att det enda sättet att fixa nytt var via tillverkaren. Som bara erbjuder prenumerationstjänsten.  

Ni kanske tänker att det här är en text om mina personliga tillkortakommanden vad gäller planering snarare än något politiskt intresserade människor borde bry sig om? Men om ni är som jag borde den här sortens trams få er att tänka “men vänta, hur svårt och dyrt kan det egentligen vara att producera skrivarbläck? Varför är det här så jävla KRÅNGLIGT?”

Det visar sig, inte så förvånande, att det är krångligt på grund av kapitalism.  

Dagens skrivare tillverkas av ett oligopol bestående av fem stora bolag, som använder sig av patent- och upphovsrättslagstiftning för att förhindra att andra gör bläckpatroner som passar deras maskiner. Det hade kunnat vara något så enkelt som en pennas bläckpatron. Istället är de små lådor med mikrochip, som kan tala om för din skrivare att du köpt dem från rätt ställe. Eftersom skrivaren behöver vara uppkopplad mot nätet, kan de ständigt smyga in kod i sina säkerhetsuppdateringar för att motverka att du som konsument gör egna val på den fria bläckmarknaden.

EU-parlamentets Right to Repair-lagstiftning som röstades igenom i april är ett steg på vägen men det behövs mer reglering av hela IT-branschen, inte minst att bryta upp de stadigt växande monopolen, om vi vill bygga en värld utan användarfientlig teknik.