Ibland brukar jag fantisera om att jag är en gubbe. Det är ingen ideologiskt försvarbar fantasi, men eftersom det bara är en fantasi tänker jag ändå att det är harmlöst och att en av poängerna med fantasier är just att testa gränser som är svåra eller farliga att prova i verkliga livet.
Så ibland händer det alltså att jag leker att jag är en gubbe. Självuppfylld och säker på min sak vandrar jag genom livet. Oberörd inför kritik men mottaglig för beröm och smicker. Trots att jag närmar mig sjuttio har jag både exfruar och nya, yngre älskarinnor som alla hjälps åt att borsta upp mig. Jag har också en fet karriär där jag med hjälp av diverse kvinnor och andra manslojala snubbar lyckats bygga upp ett slutet konstnärskollektiv där jag är guden de dyrkar.
Det går bra för mig. Jag vinner priser hit och dit, blir hyllad av en enig kritikerkår, har mitt eget teveprogram. Där emellan frossar jag i mat och sprit. Eller vin. Vid närmare eftertanke är jag nog en vinkännare, det blir lättare att dölja mitt accelererande alkoholmissbruk då. Jag heter kanske Leif. Eller Jan. Eller Roy. Eller Göran.
Ibland åker jag till Landet Afrika och skjuter ett utrotningshotat djur. Det är bra för potensen som i ärlighetens namn börjar bli opålitlig såhär framåt sjuttio. Jag hänger upp huvudet i mitt skrivrum tillsammans med de andra sällsynta djurhuvuden som jag skjutit genom åren. Ibland när jag skriver mina böcker (när jag inte leder mitt tv-program, eller gör film) tittar jag upp på dem och tänker: ”Mitt Afrika.”
Jag har två barn och fem barnbarn som jag inte riktigt minns namnet på, men det yngsta av dem är rödfnasigt och ser ut som Winston Churchill. Högst förtjusande allihop. Åtminstone en gång om året när vi ses. Små barn har egentligen aldrig varit min grej.
Ibland, men bara ibland, känner jag mig orättvist anklagad. Det finns vissa arga flickor som ibland skriver småsinta saker i tidningarna så att man nästan får för sig att de vill utrota mig. Men jag kan väl inte hjälpa att jag föddes till man? Som om det är mitt fel att en del kvinnor diskrimineras? Och så ska de märka ord och korrigera och ha sig. Snart får man väl inte ens kalla en kvinna för kvinna, eller en man för en man eller en bög för pederast.
Samma känsla får jag ibland, men bara ibland, av mina barn. De ser på mig med en särskild blick. Tyst, lång och anklagande. Jag kanske inte har varit världens mest närvarande pappa, det kan jag ärligt erkänna, men å andra sidan har jag jobbat hårt och tjänat pengar som de en dag kommer få ärva, så jag tycker inte de har så mycket att klaga över trots allt. Jag skulle kunna sitta här och skramla med mina guldslantar och fundera på om jag ska köpa ännu en låda fint vin, men så gör jag inte. Jag är generös och ger tio procent av allt jag tjänar efter skatt till välgörande ändamål. Det är där jag skiljer ut mig i positiv mening. Genom åren har jag väl finansierat åtminstone ett par daghem varje år.
Vissa dagar värker min högra höft extra mycket. Läkaren säger att det beror på min vikt, men att allt kommer bli bra när vi opererar den. Det ser jag fram emot för den där onda höften gör mig vresig och då kan det hända att jag råkar skälla ut nån av alla tomtar som dräller runt i min studio eller på bokförlagen.
Då och då är det någon ung flicka som vill intervjua mig. Härom veckan gjorde jag en intervju med en som inte såg ut att vara en dag äldre en fjorton, jag svär! När jag frågade om hon var så ung verkade hon nästan bli förnärmad. Vi pratade om min senaste film och jag berättade om min passion och beundran för Rembrandt. Det finns få bilder i filmhistorien som jag kan titta på lika länge som en Rembrandttavla (20 minuter kan jag stå och titta på dem, sen brukar höften göra sig påmind), förutom mina egna förstås. Jag berättade om filmen och hur mycket jag tycker om ordet Ödmjukhet. Det är också en bra egenskap som folk har alldeles för lite av dessa dagar. Mot slutet kom det fram att hon inte läst någon av mina böcker så jag gick och hämtade ett ex och gav henne. Hon såg så söt och rar ut när jag överlämnade det signerade exemplaret att jag inte kunde låta bli att ge henne en komplimang för att hon var så duktig, trots hennes unga ålder. Men hon var verkligen duktig! Duktig och söt. Med bastanta små händer.
Det kanske uppfattas som skryt, men faktum är att det inte finns någon levande författare som kan skriva den sortens böcker som jag gör. Det finns helt enkelt ingen annan som har råd att ägna sig åt den tidskrävande och omfattande research som jag kan. Dessutom är de flesta av mina skrivande kollegor lata, så även om de hade råd betvivlar jag att de skulle skriva om något annat än det de känner till. Tramsiga relationsdramer, personliga neuroser.
Jag mår alltid lite illa när jag haft mina gubbfantasier. Som en bulimiker som frossat i för mycket bakelser. Eller älgkött. Men, brukar jag tänka, det är bara en fantasi. I verkligheten skulle såna här gubbar aldrig få hålla på som de gör och ta plats i tv, tidningar, litteratur och film utan att bli avfärdade som löjeväckande, obehagliga, och väldigt, väldigt rörande.
