Mitt år ser ut som ett storpack med mediokert, sydeuropeiskt, charterfluffigt toapapper. Många rullar, jättebilligt och tar slut jättefort.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Precis som toapappret på hotellet i förra veckan. Jag var i Ukraina, samtidigt som Ukraina var här och vann, och fick be om ny toarulle redan efter en dag på hotellet, som skapade en retrochock hos oss som var där. Stort och skrytigt men med lite innehåll. Skryt och underflöd i ett paket. Charmigt och pinsamt på samma gång. Lite så som jag ser på min likhet med toarullen, om en sätter det i större sammanhang och ser hur en packe med, säg åtta, mediokra lightweightrullar som tar slut i ett nafs, kan liknas vid mina jobb jag under det här året har, har haft och kommer att ha. Mina ströbrödjobb.
Jag har inget brödjobb. Många har det. För att överleva. För att få jobba med konst eller något annat som inte inbringar några stålar att tala om, eller för att rentav överleva och få bröd på bordet. När jag var i Amerika en gång, och mötte en del musiker, så trodde jag i min enfald att alla som höll på med musik i Amerika kunde leva på det, speciellt i Amerika. Att det bara var vi i Sverige som inte kunde det. Nästan alla jag pratade med, där i Amerika och amerikanska musiker på turné här i Sverige, hade ett annat jobb som försörjde dem. Brödjobb. Jag minns att jag fick tänka om. Som de fick slita för att få hålla på med det de var ämnade för!
Nej, jag har inget brödjobb. Men jag har en massa ströbrödjobb. Det ser bra ut. På pappret.
Nej förresten, inte på pappret, men i statistiken ser det bra ut, som jag sa till min arbetsförmedlare i mobiltelefonen, när hen just sagt att ”det ser bra ut, det går bra för dig Åsa”. För att i nästa sekund, på en vägkrog på turné med en av mina åtta korta anställningar det här året, upptäcka att mobiltelefonen var borta. En sak för mycket att hålla reda på. Jag skulle bara ringa min arbetsförmedlare och säga att jag just tackat ja till ytterligare en tvåmånadersanställning och att det fyllde den lucka jag hade under året. För att i samma stund inse att det var kanske det sista jag behövde. Fast jag behövde ju pengarna. Men är det värt det? Har även jag invaggats i moral- och jobbaliveturdigjobblinjenannarsärduvärdelös? Ja, men som jag skrev till en kollega: ”... men för att överleva ser jag mig som en infiltratör som figurerar i många sammanhang med det enda uppdraget att förändra världen och förädla medmänskligheten ...”
Tilläggas bör att månadslönerna i den värld jag rör mig i är pinsamt låga. För att budgetarna tvingas vara så snäva för att bidragen ska räcka till. Kvalitén är lika hög som lönen är låg, brukar jag säga till mig själv och samtidigt tänka att tänk om jag höjer kvalitén ännu lite mer, om det går, sänker jag då också lönen? Som att det där hänger ihop? Hemska tanke. Sen ringer en och undrar om jag vill medverka på en grej i höst och jag blir erbjuden att fakturera samma summa som jag för över 20 år sedan fick som lön för exakt samma typ av uppdrag. Samma summa – fast nu är jag ju ännu bättre än jag var då ...
Fram tills situationen förändras, lönerna höjs, anställningarna blir längre och färre så fortsätter jag som jag gör och försöker sköta mig, min hygien, mitt matintag, min syrabalans, mitt behov av träning, mina mer och mer sporadiska kontakter med kära vänner, mina aktivitetsrapporteringar, kontakter med arbetsförmedling och sjukvård, skola, omsorg och familj och släkt och vänner och ... jävlar, toapappret är slut!
KÖP TOAPAPPER! Jag skrek på sms till den jag delar toapapper, och allt annat, med. Ja, svarade han, men jag ska till Lidl. Okej, sa jag, köp ändå. Med vetskapen om att han skulle komma hem med ett åttapack med luft och lite pappersludd på rulle. Lite som jag själv. Just nu.
