Jag kan inte låta bli att tänka att han beskrev sig själv som personlig i sin nya bok. Samtidigt som hans före detta fru ansågs vara just privat. 

Även om jag egentligen tycker att det är en löjlig uppdelning, en slags ickeuppdelning, fick det mig att tänka på vad som händer när vi gör konst, böcker, tv-program och teaterföreställningar om just det mest privata. Om de personer som står eller har stått oss närmast.

När jag läser texten om Horace Engdahl och när jag tänker på att både Horace Engdahl och Ebba Witt Brattström visar upp sig själva och sin relation litterärt, och på något sätt privat, tänker jag att det var skönt att jag inte blev författare. Vilken lättnad!

Men så kom jag att tänka på hur det var när jag var 18 år och jag tågluffade genom Europa. I en svart anteckningsbok skrev jag ner små berättelser under resans gång. Berättelser om vad jag gjorde. Efter ett tag började jag göra värre konstigheter för att sedan få skriva ner de små absurditeterna i den svarta anteckningsboken. Jag startade samtal med personer som jag inte kände. Jag valde ståndpunkter och åsikter som jag egentligen inte stod för. Jag hamnade i bråk och konflikter för att sedan få gå hem och frenetiskt skriva i min svarta anteckningsbok. Där blandade jag mina upptåg med mina innersta tankar. Jag skrev om människor jag hade runt omkring mig, men även helt påhittade fantasier. Ju mer jag skrev desto mer blev anteckningsboken något som styrde vad jag gjorde. Skulle något vara kul om det hamnade i anteckningsboken? Då gjorde jag precis så. 

På ett vis är det självklart att livet ibland behöver lite fiktion och att fiktionen ibland behöver en del av livet. 

Men det finns också en annan aspekt av det hela. Det var tanken på att någon annan skulle läsa det. Egentligen skrev jag redan som om någon läste. Jag skrev varken för mig själv eller för att begripa något om mig själv, jag skrev hela tiden för någon annans ögon. 

När jag tänker på anteckningsboken får jag plötsligt en klump i magen. Var är den? Det går upp för mig att jag inte har koll på var den befinner sig. Tanken på att någon skulle läsa mitt 18-åriga jags alla överdrifter och poseringar får mig att smälla av. 

Jag går igenom garderoben, ingen anteckningsbok. Jag river ur vinden, ingen anteckningsbok. När jag står där och har strukturerat om hela vindsförrådet, måste jag erkänna för mig själv att jag inte har en aning. Den kan vara var som helst. Jag kan ha glömt den hos en kompis, i en väska, eller på ett tåg. Någon kanske sitter och läser mina barnsligheter, och det känns som om jag håller på att svimma. 

Det är mitt eget skvaller som finns därute någonstans. Mitt mest privata. Mitt paketerade jag som skulle erövra världen med en ny generationsroman. Och jag tänker mig att skräcken jag känner liknar den skräck som väcks hos alla som blir frivilliga eller ofrivilliga personer i en roman. 

Jag är glad att min anteckningsbok aldrig blev utgiven. Och vad glad jag är att jag inte är författare.