Arvet” heter vår pjäs. Den handlar om en familj som drabbats av Huntingtons sjukdom, en obotlig, ärftlig neurologisk sjukdom som successivt bryter ner en person. Om en av dina föräldrar har sjukdomen är det femtio procents risk att du också får den. Dottern i familjen funderar på att göra ett test för att veta om hon kommer drabbas av sjukdomen. Vi sitter utspridda med avstånd emellan oss och försöker skapa nån slags känsla av kollationering. Inga kindpussar. Inga kramar. Mest såna där leenden på avstånd, vi vet ju att vi inte får kramas så vi gör nån konstig istället-för-gest. Det är en lycka, konstaterar alla, att vi får komma igång. Vi är viktiga, säger någon, vi är samhällsnyttiga och därför får vi ha öppet. Sen läser vi den helt nyskrivna pjäsen, skriven av Alejandro Leiva Wenger, och diskuterar vad det innebär att leva med ett sånt arv som Huntingtons sjukdom. Handspriten står på borden. Rädslan för sjukdom har fått en ny aktualitet. Jag har försökt formulera några tematiska frågor kring vår pjäs. En av dem lyder, gör vetskap en lycklig?
Några dagar tidigare har jag varit på jullov i skogen. Vintern var vacker när snöflingorna dalade ner i skidspåret framför oss. Det var magiskt. Som om vi befann oss i en Tolkiensaga. Mitt i skogen tog vi en liten paus och njöt av den varma chokladen. Snön skapar en tystnad som är mjuk och underbar. Ändå kan inte fingrarna hålla sig borta från mobilen. Vill bara kolla hur många som ligger på IVA nu. Och om det kommit ut några fler sjuka bilder från kuppen i USA. Det har det. Min dotters kompisar skriver lite hjärtan i bästischatten som jag visar henne snabbt innan jag kollar om det hänt nått på FB. Sen åker vi vidare i det tysta skidspåret.
På kvällen tänker jag igen på det här med Tik Tok. Vi ska ta bort den, säger jag till min dotter innan hon ska sova. Jag har hört att den är dålig för barn. Min sambo tittar upp från sitt mobilschackparti och håller med. Sen somnar min dotter och vi kollar lite på HBO innan vi lägger oss med våra mobiler i varsin ände av sängen och kollar igenom lite olika appar.
Jag kollar hälsa. Stolt över hur mycket jag ökat mina steg per dag. Visserligen vet jag att min klocka mäter varenda steg, så det är inte helt jämförbart med stegräkningen jag hade i mobilen innan klockan. Jag köpte klockan för att jag skulle slippa mobilen. Tänkte ha ett simkort i den och så skulle det bli mindre skärmtid. Men jag har inte lyckats få tag i nått simkort, så nu har jag bägge.
Det är inte bara ett flyktbeteende. Jag tror att det ger mig en känsla av kontroll. Jag vet olika saker som händer och sker. Jag vet hur mycket min kropp har rört sig. Jag hänger med. Det finns något odödligt över det. Som om mina diagram över steg och vilopuls i hälsoappen bevisar att jag är frisk. Det håller den där skrämmande känslan av litenhet borta. Den där känslan av att jag bara är en partikel i universum som när som helst kan försvinna. Att vi alla en dag kommer dö. Att naturen är stark och kan blåsa bort en stad på en timme, eller som i Norge där marken bara försvann i ett jordskred. Jag läste att norska myndigheter fått veta att det kunde hända innan det hände. Ändå gick det som det gick. Kanske har flera av invånarna också vetat att det kan hända. Men ändå har de bott kvar.
Psykoanalytikern och filosofen Jaques Lacan säger att människan egentligen inte är nyfiken, utan att vår inställning är ”Jag vill inte veta”, därför att vetandet inte gör oss lyckliga. Vi vet att det inte är bra för klimatet men vi köper ändå den där nya mobiltelefonen. Lacans samtida uttolkare Slavoj Zizek menar att det just är vår tids biogenetiska upptäckter, som till exempel möjligheten att genom ett test få veta om du kommer få Huntingtons sjukdom, som spetsar till frågan om hur mycket människor egentligen vill veta.
Det är ett dilemma. Att förlora kontrollen är obehagligt. Men kanske är kontrollen förlorad för länge sen. Kanske är mitt oerhörda behov av vetskap bara en chimär.
Jag vill veta men ändå inte veta. Jag vill veta att allt kommer att bli bra. Inget annat. Men ingenting är ju enbart bra. Livet är inte en resa från klarhet till klarhet. Det är en bumpig väg som bara kan sluta på ett sätt. Men mitt digitala sagoliv ger mig en känsla av att jag kan undkomma mitt öde. Och om ändå ångesten kryper fram kan jag göra lite mindfulnessövningar. Stanna upp. Var i nuet. Tänk inte på ditt öde. Men kanske är det just ödet vi ska tänka på. Försonas med det oförsonliga. För om inte katastrofen finns, finns heller inte dess motsats. Om inte döden finns, finns inte liv. Osv osv osv.
Vetskap kanske kan vara bra ibland. Men övertron på den är förödande.
Jag avslutar kollationeringen. Vi ska fortsätta vara i frågan om vetskap gör oss lyckliga. Och kanske kan vi få dela den med publiken. Vem vet?
