Två år är en mindre evighet. Men det är så teaterns arbete ser ut. Den konstnärliga processen vid skrivbordet tar visserligen tid, den är en levande forskning som är svår att förutse. Föreställningarna däremot skapas oftast främst under själva repetitionen och blir till i mötet med publiken. Detta, mina damer och herrar, kräver många människor, intressanta idéer och just tid.

På planet slukar jag de senaste nyheterna och hittar att man i Stockholm återigen drar in och/eller minskar bidragen till fria teatergrupper. Pengar ska sökas för varje projekt i stället för varje år av de fria teatrarna - de som så länge levt på knapra resurser, men ändå gått till premiär gång på gång med hyllade föreställningar. 

Ur Galeasen har några av våra främsta skådespelare kommit fram, ur Tribunalen några av våra mest intressanta regissörer, ur Moment några av våra mest innovativa klassikertolkningar, ur Orionteatern några helt unika föreställningar. Och ur Unga Klara svensk barn- och ungdomsteater av världsklass. För att bara nämna några. Dessa fria grupper föder otvetydigt stor konst som berikar hela Teatersverige. 

Vad detta har med Göteborg att göra? 

Jo, flera av dessa regissörer, dramatiker, skådespelare, scenografer, ljussättare, kompositörer gör avtryck också hos oss. Gästar oss titt som tätt. Är en viktig del av Göteborgs Stadsteater. 

Så jag som är konstnärlig ledare för Sveriges näst största stadsteater, frågar nu:

Vad händer när man hindrar de fria grupperna att kunna leva med längre framförhållning? Jo, man beskär, så klart. Förstår man konsekvenserna? Att allt hänger ihop? 

Vi är beroende av ett vitalt scenkonstklimat. Det är ett växelbruk och flera av oss som i dag är etablerade och kända inom svensk teater och film och teve och radio och leder teatrar kommer från de fria grupperna.

Jag gillar inte nostalgi, men tänker på att när Bengt Göransson var kulturminister, så var han noga med att det skulle vara ett tydligt avstånd mellan dem som beslutar om bidrag till teatrarna och dem som utövar teaterkonsten. 

Allt har sin plats och sin expertis. Men i detta nu verkar kulturtjänstemännen ha gyllene tider med sin makt över skrivbordskulturen. Teatrarna ska anpassa sig till deras detaljkrav och får inte arbetsro. Varför? Som om inte dessa teatrar redan gör oerhört medvetna val och jobbar för sin publik. Krav är inte dåligt, men klåfingrighet och misstro föder inte konst.

Stryps de fria grupperna så kommer det att uppstå andnöd på de stora institutionerna och vi kan inte längre säga att svensk scenkonst är i framkant. Som jag just sa så stolt i Paris. Innan jag gav mig av hemåt och kände att det svarta i himlen började skymma månens livgivande ljus. Vilken scen.