Det är dags att kalla misogyn extremism vid dess rätta namn.

En fredagskväll i slutet av maj gav sig en ung man ut på en massaker i Santa Barbara. Sex personer förutom han själv dog och sju skadades. Några timmar före massakern hade den misstänkte, 22-årige Elliot Rodger, laddat upp en video på Youtube med titeln ”Retribution” . I videon och i ett 140-sidigt manifest som lagts upp på nätet hävdade Rodger att han skulle bevisa att han var den ultimata ”alfahannen” och hämnas på alla ”slynor” som hade avvisat honom sexuellt: 

”I morgon är det vedergällningens dag, den dag då jag kommer att få min hämnd … ni tjejer är inte attraherade av mig, men jag ska straffa er allihop för det. Det ska bli mig ett stort nöje att slakta er allihop. Ni ska äntligen få se att jag sannerligen är den överlägsne, den verklige alfahannen.”

Det här är inte första gången som kvinnor – och män som råkar bli åskådare – blivit massakrerade av män som hävdar att sexuell frustration rättfärdigar deras våld. År 1989 sköt 25-årige Marc Lépine 28 personer på École Polytechnique i Quebec i Kanada och hävdade att han ”slogs mot feminismen”. Fjorton kvinnor dog. År 2009 klev en 48-årig man vid namn George Sodini in på ett gym i Pittsburghområdet och sköt 13 kvinnor, varav tre dog. Hans digitala manifest var en längre version av Rodgers och svor att hämnas på kvinnokönet för att det vägrade att förse honom med njutning och bekvämlighet. Kvinnohatare på nätet höll med.

”När män dödar kvinnor är den bakomliggande orsaken så gott som alltid ett otillfredsställt psykosexuellt behov … för män är celibat liktydigt med att vara levande död, och alla medel är tillåtna för att undvika detta eländiga öde”, skrev ”Roissy in DC” om morden i Pittsburgh, enligt uppgifter från Jezebel år 2009. ”Åtminstone antyds det att det är feminismens fel och han utkämpar en sista strid”, sa en annan. ”Jag hade väntat på det här (trodde nästan jag var tvungen att göra det själv) och jag är imponerad. Kudos.”

Ideologin bakom dessa attacker – och en ideologi finns det – är enkel. Kvinnor står i skuld till män. Kvinnor – som klass, som kön – är skyldiga män sex, kärlek, uppmärksamhet, ”dyrkan”, för att citera Rodger. Vi är skyldiga dem respekt och lydnad, och det är vår vägran att ge dem det som bär skuld till deras vrede, deras våld – dumma slynor får det de förtjänar. Framför allt finns det en överväldigande känsla av raseri och berättigande: övertygelsen att män har blivit förvägrade den självklara makt som är deras födslorätt.

Kapitalismen varufierar detta raseri, tillskriver det ett ekonomiskt värde, sprider det med hjälp av handböcker och forum och krass mainstreampornografi. Det faller inte dessa män in att kvinnor också kan ha upplevt dessa väldigt mänskliga ting eftersom det inte faller dem in att kvinnor är människor, inte egentligen. Kvinnor är troféer som man kan fånga och använda eller kärringar som man kan trakassera eller i enstaka fall båda.

Våldsam extremism lockar alltid de vilsna, de trasiga, unga män som är rasande över den lott de blivit tilldelade. Våldsam extremism tilltalar dem som längtar efter att ge sig på ett system som de tror har lurat dem, men de saknar modet att tänka själva, bortanför de enkla svar som hantlangarna erbjuder dem. Det är ingen skillnad på misogyn extremism. Sedan en tid tillbaka har man ursäktat misogyn extremism – liksom man ursäktar alla terrorhandlingar som begås av vita män – med att det är en avvikelse, att det är enskilda knäppskallars verk, det rör sig inte alls om riktiga män. Man förnekar mönstret gång på gång: det är störda personer som säger och gör de här sakerna.

”Det enda jag någonsin velat var att älska kvinnor och att de i sin tur skulle älska mig tillbaka. Deras beteende mot mig har bara gjort sig förtjänt av mitt hat, och det med rätta! Det är jag som är det egentliga offret i den här historien. Det är jag som är den gode … det var inte jag som startade det här kriget.”

Det är så här extremism fungerar. Den tar de lottlösas rättmätiga och avsevärda vrede och pinar den tills den blir något förvridet. Den lovar de vilsna och förtvivlade att de ska få den respekt och känsla av mening som de alltid har längtat efter om de bara hatar tillräckligt intensivt. Och det börjar ofta som en lek, som skuggspel.

Jag ursäktar inte det faktum att den här texten är rasande. När nyheten om morden kom, när den digitala världen började ta in och diskutera vad den betydde, hade jag varit på väg att mejla min redaktör och be om ett par dagar ledigt eftersom några särskilt fruktansvärda hot om våldtäkt hade haft en skakande inverkan på mig och jag behövde tid att samla tankarna. I stället för att ta den tid jag behövde skriver jag den här texten, och jag gör det i raseri och medan jag sörjer – inte bara Isla Vista-massakerns offer, utan med tanke på det vi förlorar på alla fronter då man fortsätter att ursäkta den nya misogynins språk och ideologi.

Varför kan vi inte tala om misogyn extremism – varför kan vi över huvud taget inte tala om misogyni – ens då det språk som Elliot Rodger använde finns överallt på nätet?

Vi får höra gång på gång att vi ska strunta i det. Det är inte på riktigt. Det är bara ”galna”, ensamma typer som vi borde tycka synd om. Men som psykaktivist har jag inte tid med att man använder det känslomässiga lidandets språk för att ursäkta en styggelse, och som medkännande person står det mig upp i halsen att få höra att jag ska känna empati för våldsverkarna så fort jag försöker prata om offren och överlevarna. Det är det kvinnor förväntas göra. Det förväntas av oss att vi ska vara medkännande i det oändliga. Det förväntas av oss att vi ska tycka synd om dessa stackars förvirrade, hämndlystna individer. Ibland får vi lov att prata om vår rädsla, bara vi inte blir arga. Vi får framför allt inte bli arga.

Vi har under en längre tid tillåtit oss själva att tro att vi gör bäst i att strunta i de misogyna subkulturer som frodats på och utanför nätet de senaste fem åren och den hämndlystna sexism som spirar i förbittring i en tid av raseri och åtstramning. Vi har tillåtit oss själva att tro att dessa stinkande strömningar inte är på riktigt egentligen, att de inte spelar någon roll, att de inte har något samband med våld ”i verkligheten”. Men om Isla Vista-massakern är den första bekräftade förekomsten av grovt och blodigt våld som har en direkt koppling till den kultur som hör ihop med ”mansrättsaktivism” och pickupartisternas ideologi, en ideologi som lever på vilsna, arga män, då kan vi inte strunta i eller avfärda den längre.

Vi vill gärna tro att våldsam misogyni – inte sexism, utan misogyni, kvinnohat som ideologi och praktik, väpnat förakt för ena halvan av mänskligheten – inte är någonting som egentligen händer i den så kallade västvärlden. Det spelar ingen roll att en massa fruar och flickvänner mördas av sina män, det spelar ingen roll att en massa våldtäktsmän släpps lösa med tanke på sina ”lovande karriärer”, våld mot kvinnor är något som händer någon annanstans, i ett annat land, i en svunnen tid eller båda. Vi är så angelägna att förbli i denna bekväma villfarelse att vem som helst, i synnerhet om det är en kvinna, som försöker anföra ett motargument kan vänta sig att bli trakasserad och nertystad.

Så snart kvinnor började uttala sig om massakern hände något besynnerligt. Män över hela världen – inte alla män, men tillräckligt många män – började gå emot och kräva att vi skulle villkora vår vrede och dämpa vår rädsla. Alla män är inte våldsamma kvinnohatare.

Bra män har det ju alltid funnits. Jag tror faktiskt fullt och fast på att det i dag finns fler toleranta, mänskliga män som erkänner och hyllar jämställdheten än det någonsin funnits tidigare. I dag är det jag hör från många män och killar som pratar med mig om genusrättvisa – hyggliga, mänskliga män och killar av det slag som tiotalet också, tack och lov, frambringar mängder av – rädsla och förvirring. Vad är de här för ena? Var bor de? Och den outtalade rädslan: Känner jag dem? Kan jag ha träffat några av dem, tagit ett glas med dem? Om vinden hade vänt när jag växte upp, om jag hade läst andra böcker och haft andra vänner, kunde det ha varit jag då? Om vilken man som helst är kapabel till det här, är då alla män kapabla till det?

Det är ju de rätta frågorna att ställa. Något jag däremot får höra oftare är ”alla män är inte”. Jag hör hur den urgamla skräcken för kvinnors vrede överröstar allt annat. Alla män är inte sådana. Titta inte på oss. Skrik inte på oss. Var så snälla och be oss inte att ta ställning.

En sak jag har upptäckt när jag pratat med människor som är engagerade i den våldsamma falangen inom ”mansrättscommunityn”, pickupartistscenen eller båda är att de till sista man gärna vill att jag ska förstå skillnaden mellan deras lilla skara och den bredvid – det är de där typerna där borta som hatar kvinnor, det är de där typerna där borta som har en trasig världsbild, det är vi som är de vettiga. Och innan man börjar anklaga mig för bokbål och censur: tolkningen gör faktiskt hela skillnaden. Visst finns det män där ute som ägnar sig åt ”pickupartisteri” på idénivå utan att suga i sig den föraktfulla misogyni det bygger på och än mindre fullföljer den. Ett av de bästa förhållanden jag har haft var i själva verket med en ung man som satte sin lit till Spelet som handbok för blyga pojkar som ville kunna prata med flickor på fester samtidigt som han hånade den sexism som boken bygger på.

Så nej, alla män är inte sådana. Men det har de å andra sidan aldrig varit.

Men om du tror ett ögonblick, ett endaste ögonblick, på att det är viktigare att kräva tolerans för män som grupp och att avfärda att våld mot kvinnor faktiskt förekommer eftersom alla män inte dödar, alla män inte våldtar, om du tycker att det är viktigare än att kräva rättvisa för dem som blivit utsatta för övergrepp och mördats av de där männen som är sådana, då är du en del av problemet. Det kanske inte var du som tryckte av. Du kanske inte har burit hand på en kvinna i hela ditt liv. Men du är en del av problemet.

Det är inte läge, för att använda bigotteriapologeternas ständiga refräng, att agera djävulens advokat. Djävulen har mer än tillräckligt med advokater i nuläget. De flesta dagar kan jag stå ut med att man använder aggressiv fejkobjektivitet för att överrösta kvinnors erfarenheter och tysta ner könat trauma, men inte i dag.

”Kvinnor borde inte ha rätten att välja med vem de ska para sig och få avkomma med. Det är ett beslut som förnuftiga och intelligenta män bör fatta åt dem … Kvinnor har mer makt i det mänskliga samhället än vad de förtjänar, och det beror bara på sex. Människohonan är den ondaste och mest depraverade varelse som finns.”

Jag vet med säkerhet att jag bara genom att skriva det här kommer att ha öppnat för fler trakasserier, fler hot, fler verbala angrepp som riktar sig mot mig. Kommentarerna under den här texten kommer att vara fyllda – som de alltid är – med unken sexism samt ett fåtal tappra själar som försöker bemöta deras argument eller i någon mån upprätthålla en illusion av tolerant, vuxen debatt. Jag minns tydligt en tid då jag verkligen såg fram emot att ha kontakt med människor som kommenterade på min blogg, även då vi inte höll med varandra, då politik på nätet var en spännande, dynamisk plats för levande samtal. Jag minns det, och det finns i cachen, så det måste ha hänt. Men många unga kvinnor som i dag är i början av sin karriär inom skrivande eller den digitala världen har inga sådana minnen.

Jag upplevde inte våldsam misogyni när jag var barn – sexism ja, men mina unga år var fria från direkta erfarenheter av kvinnohat mot mig eller mina kära, förutom som ett abstrakt koncept, den rädsla som alla flickebarn får lära sig så snart de kan stå utan stöd: Gå inte längs den gatan, ha inte på dig den kjolen, tala inte för högt och gör inte männen upprörda. Du kommer att råka illa ut. Du kanske blir dödad. Vad gäller dagens flickebarn har detta utökats och innefattar nu även: Gå inte ut på nätet. Det finns elaka män där, män som kommer att göra dig illa.

Många av oss väljer att strunta i dessa varningar. Vi väljer att i stället agera som vore vi riktiga människor som har rätt att ta upp plats, i likhet med de allra flesta kvinnor och tjejer som genom tiderna lyckats åstadkomma något, eftersom det är det de här varningarna är till för, det som våldet bakom dem är till för – att skrämma oss till underkastelse. Vi gör det valet på nytt varje dag, och på något sätt blir det inte lättare – därför att ju äldre och starkare vi blir, ju större och starkare den nya feministiska rörelsen blir i hela sin lysande mångfald, desto mer brutal och hängiven blir backlashen. Backlashen är på riktigt. Det finns en ideologi bakom den. Den är skadlig. Ibland dödar den.

För de oräkneliga kvinnor och tjejer som har kommit att leva med att trakasserier är det dagliga pris de får betala för att de syns i offentligheten och är produktiva samtidigt som de är kvinnor – för att inte tala om att samtidigt vara feminist – har tragedin i Isla Vista varit en skrämmande tankeställare. Jag vet att jag aldrig kommer att kunna säga till mig själv riktigt på samma sätt som tidigare att de män som skickar mig länkar till trådar med två hundra inlägg om att jag borde bli våldtagen inte kan göra min kropp illa egentligen, hur mycket de än våldför sig på min sinnesfrid.

Vi har länge fått höra att det bästa sättet att hantera den här typen av trakasserier och våld är att skratta bort den. Kvinnor och tjejer och queera personer har fått höra att kvinnohatare på nätet inte utgör något verkligt hot, inte ens då de delar detaljerade guider till hur man förstör en kvinnas självkänsla och tvingar henne till sexuell underkastelse. Nåväl, nu har vi fått se hur den nya misogyna ideologin ser ut i sin mest extrema form. Vi har fått se obestridliga bevis på att riktiga människor blir skjutna och mördade i denna ideologis namn, av en ung man som själv knappt var mer än ett barn och som blivit förförd av och inlemmad i en oroväckande kvinnohatskult. Elliot Rodger var ett offer – men av andra anledningar än han själv trodde.

Misogyni är inget nytt, men det pågår en specifik och skrämmande trend, och om vi inte tänker acceptera den måste vi kalla den vid dess rätta namn. Titeln på pickupartisternas bibel (Spelet) är inte sanningsenlig: det handlar inte om att spela ett spel. Misogyn extremism är inte något som finns i ett mystiskt digitalt sagoland där det inte blir några konsekvenser. Det är på riktigt. Det gör skada. Det dödar. Och det här är inte längre ett ämne där abstraktion är någonting som ens tillnärmelsevis passar sig. 

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg, som du kan beställa i pappersformat här. Tidningen finns också i vår Androidapp och Ipad/Iphoneapp.

Vill du prenumerera för under 12 kronor numret? Skicka ett mejl till kundtjanst@etc.se.