Söndag kväll, den 10 januari 2016. Jag letar runt bland gamla bilder och hittar ett av mina absoluta ledord i livet, sprejat på en gata någonstans längs USA:s västkust: ”My heroes have always been wonderful weirdos”. Måndag morgon, den 11 januari 2016. Medieflödet berättar för mig att David Bowie är död. Ibland vet slumpen vad den gör.
Jag är egentligen inte gammal nog att kunna påstå att min uppväxt genomsyrades av Bowies banbrytande konstnärskap. Jag har egentligen ganska begränsad erfarenhet av hans musikaliska verk. Egentligen vill jag inte sälla mig till raden av okritiskt hyllande röster, och egentligen är han verkligen inte den enda underbara kuf som har varit min hjälte genom åren.
Men jag läste Jonas Gardells uppväxtskildring Ett ufo gör entré i precis rätt ålder. I den åldern när det kändes som att Sundsvallsförortens normer och hierarkier sakta men säkert blev för snäva, för urlakande och kvävande.
Det var omvälvande och lite skrämmande, men kittlande och förlösande att inse att i en annan tidsålder, i en annan förort hade en helt annan tonåring upplevt exakt samma sak.
Bokens Juha hittade utlopp för sitt utanförskap i Ziggy Stardusts och Aladdin Sanes uppsträckta långfinger mot allt som är förväntat och normalt. Och på andra sidan tre decennier blev jag indirekt en av dem. Jag satt klistrad framför en pixlig, MTV-rippad, Kazaa-tankad version av videon till Heroes och lärde mig hur man gör. Hur man gör för att bli sin egen hjälte, hur man tar makten över sin egen situation som ortens kuf – genom att själv benämna sig som just det. Miffo. Freak. Tönt. Att göra sig så tveklöst udda att alla kommentarer splittras mot ens glitterpansar och faller platt till marken. Att vägra dela deras hat mot sig själv. Eller åtminstone vägra visa att man gör det.
Mina hjältar har alltid varit underbara kufar, och alla underbara kufar kommer alltid att vara mina hjältar. Alla som har världen emot sig, som möter motstånd i sina försök att hitta en väg som leder dem rätt.
Jag vet att det giftiga hatet man möter kan, kommer så småningom att, tränga genom glittret. Jag vet att pansaret sitter där det sitter, och att det kan göra det svårt att släppa in även dem man faktiskt vill släppa in. Jag vet att giftet kan fräta långt efter att man lämnat tonåren, förorten, uppväxten bakom sig. Men sluta inte! Sluta aldrig kufa runt.
Vi räddar livet på andra, på oss själva och på varandra, bara genom att finnas till. Någon gång kommer du också att bli någons hjälte.
Om så bara för en dag.
