När min kompis var tonåring blekte hon sitt hår från svart till blont och fick en fruktansvärd allergisk reaktion. Nästan allt hår ramlade av och hon fick börja bära peruk. Samma år skickades anonyma rosor på hennes gymnasieskola. Min vän fick en. På kortet stod det: ”Snygg peruk”.
Det säger sig självt att det finns bättre sätt att uppvakta en förälskelse på. Till exempel utan att använda knepet ”negging” från den tveksamma raggningsbibeln ”The Game” av Neil Strauss. Frågar man till exempel sidan Wikihow finns också tydliga riktlinjer för hur en hemlig beundrare ska bete sig.
Artikeln ”How to be a secret admirer on Valentine's day” tipsar bland annat om hur man skriver ett gulligt kort på bästa sätt (skriv tankfullt och tydligt varför du tycker om personen. Undvik plattityder). Här finns också tips om hur man manipulerar sin handstil för att inte bli påkommen, samt råd om vilken typ av gåvor som är bäst (undvik för personliga saker som smycken eller underkläder).
Dessutom tipsar sidan om att man kan ordna en ”skattjakt” för personen, med ledtrådar att följa, eller att göra något omsorgsfullt för den andre. Till exempel att tvätta deras bil i smyg och lämna en lapp under vindrutetorkarna.
Ursäkta?
Redan här börjar vi snudda vid problemet med att uppvakta någon anonymt: den svåra balansgången mellan att uppfattas som gulligt gåtfull eller bara en obehaglig stalker. Om jag upptäckte att någon polerat min smutsiga bil i smyg skulle jag snarare ringa polisen än bli pirrigt nyfiken.
Gulligt, tänkte jag. Tills jag fick veta att hon redan avvisat killen efter en första dejt och bett honom att inte kontakta henne igen
I min bekantskapskrets finns personer som fått allt ifrån böcker till Minecraftkonton (!) skickade till sig av hemliga beundrare. En fick en ”flådig muffin” levererad från ett kafé i närheten av butiken hon jobbade på. En annan fick hem ett paket med en tjocktröja och ett personligt brev med komplimanger.
Gulligt, tänkte jag. Tills jag fick veta att hon redan avvisat killen efter en första dejt och bett honom att inte kontakta henne igen. Ändå kunde han inte låta bli att posta tjocktröjan.
”Alla hemliga beundrare är FREAKS” skriver min vän, hon med peruk-rosen. Då ska tilläggas att hon även fått Bob Dylans ”Side tracks” som LP-skiva skickad till sig anonymt. En smakfull present, tyckte hon, om det bara funnits en signatur.
Jag försöker förstå varför hemliga beundrare insisterar på att vara just hemliga. Handlar det om blygsel? Vilja att visa uppskattning utan att riskera att bli avvisad? Är de infantila ”Amelie från Montmartre”-fans som hör Yann Tiersens dragspelsvals i öronen så fort de blir förälskade, och inte kan motstå impulsen ordna en quirky detektivgåta åt kärleksföremålet? Tänker de att inget säger ”jag gillar dig” som bilder på en trädgårdstomte fotad i olika städer?
Det senare hände faktiskt en kompis till min man. Hon blev enbart livrädd.
”Det är en märklig grej med att vara kvinna att man behöver oroa sig för både hatare och beundrare ungefär lika mycket” skriver en bekant, som fått en poesibok på begravningstema skickad till sig. Av en beundrare visade det sig, men budskapet var minst sagt luddigt.
Och här börjar vi landa i slutsatsen. Till alla hemliga beundrare – ni är tyvärr obehagliga. Så när ni uppvaktar mig på Alla hjärtans dag: motstå frestelsen med anonymitet och vykort från resande gnomer. Skriv under med namn. Eller skicka ett enkelt och rart DM.
Tack på förhand för buketterna!
