Bråk 1: Hur ofta är det rimligt att nämna skribenten Andres Lokko?

Min åsikt: Det räcker med 10 gånger per dag.

Exet: Endast ett obegränsat antal är gott nog.

Bråk 2: Hur många skateboards är det ­rimligt att ha i en hall?

Min åsikt: Inte fler än att man kan gå genom ytterdörren utan att bryta lårbenshalsen när man snubblar på brädorna.

Min man: Minst fem, och ytterligare ca 40 i förrådet.

Bråk 3: Ska man få förbjuda sin partner att ha Arsenal-tröja på sig?

Min åsikt: Självklart, sportmatchtröjor dödar sexlusten.

Exet: Men det är ju mitt älskade favoritlag...

Utöver dessa hyfsat specifika strider har jag genom åren förmodligen betat av de flesta klassiska tjafs som går att tjafsa om i en relation: Städning, egentid, pengaprioritering och så vidare.

En fråga att ställa sig är hur man egentligen ska klara att INTE bråka, särskilt när man bågnar under belastningen att sköta ett hem, två barn, några katter och så vidare.

Topplocket ryker ju ibland, hur långt ner på skalan ”konfliktsökande” man än tycker sig ligga. Egentligen.

Nyligen kom jag att tänka på de här vardagsbråken när jag läste att den politiska polariseringen mellan kvinnor och män ökar. Enligt SOM-institutets undersökning röstar hon allt oftare till vänster medan han röstar till höger.

Man kan verkligen fråga sig vad konsekvenserna blir för den heterosingel som dejtar på en sådan marknad. Spontant känns det som att det borde bli svårare. Särskilt i en tid där många känner grupptillhörighet kring just politisk åskådning, och inte kring musik­orienterade subkulturer eller liknande.

”Swajpa vänster om du är höger” är en profiltext jag sett förekomma på Tinder-profiler, med betydelsen att den som politiskt drar åt höger­hållet lika gärna kan klicka bort den exponerade (vänster)singeln direkt.

När jag själv nätdejtade för ett antal år sedan var det på en plattform där man kunde filtrera fram andra singlar utifrån ideologisk riktning, så länge personen fyllt i den informationen om sig själv.

Det var ett sökkriterium som alla andra: Åldersspann, könstillhörighet, och så vidare. Jag uppskattade det, liksom att kunna välja bort män som inte önskade barn i framtiden. 

Men det finns såklart de som bevisar motsatsen, att den politiska polariseringen mellan kvinnor och män inte alls spelar så stor roll när det kommer till relationer. 

Jag har ett sånt par i grannskapet. Han vevar runt i Facebook-trådar till ”Sverigevänners” försvar, hon umgås i kulturella vänsterkretsar. Samtidigt har de två barn som de ska välja
overaller till och whatnot. Till sommaren väntar de sitt tredje barn.

I Amelia läser jag också om paret där han är vänster och hon är moderat.

Hon: ”Jag har förbjudit honom att gå i första maj-tåget med vår dotter”.

Han: ”Förbud är ju det roligaste som finns att bryta mot, så det ser jag fram emot att göra”.

Mysigt! Lite sexigt retsamt till och med? I intervjun konstaterar paret: ”Visst har vi olika syn på lönebildning, ingångslöner och sådant, men det humana synsättet har vi gemensamt. Vi tycker lika i frågor som djuretik, migration och integration.”

Men det finns ju gränser. Om jag hade blivit ihop med en kille från brunhögern hade mina bråk förmodligen handlat om helt andra saker än skateboardar i hallen. Kanske lite mer såhär:

Han: ”Älskling, måste vi hänga med dina kompisar i helgen? De känns så himla feminazi.”

Jag: ”Javisst gullis, om du övertalar dina polare att ändra åsikt om förintelsen”.