Den där kvällen har jag redan flyttat till Lund sedan några månader tillbaka. Det spelar för stunden ingen roll. Inte heller att jag föddes i Örebro eller växte upp i Gränna dit bussen snart skulle ta mig.

I Jönköping är söder min del av stan. Inte Torpa som är något helt annat, fick jag tidigt lära mig. På Drottninggatan kritade jag på mitt allra första lägenhetskontrakt. 31,5 kvadrat i bottenplan. Pentry utan fläkt och en toalett stor som en garderob, men en lysande första lya.

Där formades viktiga kapitel i berättelsen om vem jag är i dag. Jag kom underfund med att förändra och förstå samhället är det häftigaste som finns – och att det inte bara var jag, utan många fler som trodde på förändringen. En helt ny värld öppnade sig. Där fann jag några av mina allra bästa vänner som jag i dag inte vet vad jag skulle göra utan.

I mitt kvarter blandades pensionärer, studenter och unga familjer i lägenheterna runt omkring. När det var matchdag flockades Södrasupportar i gröna halsdukar på Tweeds uteservering för att ladda upp. Fina sommarhelger hördes barnfamiljers skratt och korpfotbollsspelares rop ett stenkast bort i Friaredalen. Jag sprang ofta förbi där på min löprunda upp över Torpa och Tokarp. De små butikerna längs Klostergatan bidrog också med sin lilla dimension. Inte minst skomakaren vid Idas park som löste nya klackar för en rimlig penning. Jag minns väl både den täta cigarettröken och supporterprylarna för Fenerbache vid disken.

På Drottninggatan har jag varit tokkär, lycklig, ledsen, arg och utmattad. Haft några sekiner över och varit helblack. Tvivlat och känt mig tvärsäker. Kanske är det givet att en sådan händelserik tid i livet skapar en särskild relation till ett kvarter och en stad. Frågar ni mig om en herrans massa år framåt kanske jag svarar något annat, min stad kanske då har blivit en annan.

Men hur som helst trivdes jag – och trivs i dag – ruggigt bra på söder.

Detta är ett litet extrakt ur min berättelse om Jönköping. Precis som jag har alla sin egen. Jag har i mina krönikor velat berätta om att framtiden inte var bättre förr. Att samhället inte nödvändigtvis går framåt bara för att tiden fortskrider. Att det där diffusa samhället – det är faktiskt vi. Framtiden, något vi formar gemensamt. Den är vad vi vill att den ska bli.

Lätt kommer det aldrig att vara. Bakom fasader och jargonger är vi samma gamla Homo sapiens av kött och blod som gjort så mycket fantastiskt och så mycket fasansfullt genom åren.

Oavsett, är det i slutändan upp till oss. Jag tror att självdistans, värme, humor och ryggrad är det viktigaste att bära med sig i livet. Då kan vi bygga fina saker. Som kvarteren på söder i Jönköping, med dess offentliga rum och mötesplatser, sin blandning av människor och sitt folkliga kvartersliv.

Så kan vi också bygga vidare på vår stad. Forma platser där vi kan vara oss själva – och finna det finaste i varandra.