Författarna ger siffror liv och mänsklighet och jag vet att jag behöver läsa. En kväll börjar jag med inledningen. Men när jag dagen efter ska fortsätta går det inte. Det är för mörkt för sommardagen utanför. Jag väntar på att solen ska gå ner och sträckläser sen hela boken. Mammor, döttrar och systrar framträder över sidorna. Kvinnor som mig och många jag älskar. Vanliga. Egentligen inte mer fantastiska än andra men jag känner ändå sån ömhet. Samhörighet med dom vars liv många av oss kan känna igen. Sorg över dom, oss och sakernas tillstånd.

På omslaget finns min barndomskamrat. Som små lekte vi ofta att vi var killar. Det var hela leken, så spännande och intressant tedde sig livet för den som slapp vara kvinna. Hon brukade vilja heta Dennis. Det var långt innan hon mördades på golvet i sin och mördarens gemensamma lägenhet. Om vår lek varit verklighet hade det med all sannolikhet inte hänt.

Under de dryga 19 år (1 januari 2000- juni 2019) som Weigl och Edblom granskat mördades 299 kvinnor i Sverige av sina män, exmän eller pojkvänner. 246 minderåriga barn blev moderlösa, majoriteten för faderns hand. De var allt ifrån mycket unga kvinnor till mycket gamla. ”Kallskänka, advokat, lokalvårdare, lärare, väktare, kantor, psykolog, kontorist, läkare, kokerska, butiksbiträde, mekaniker, flygvärdinna, tågkontrollant”, kvinnor ifrån alla samhällsskikt. Med olika bakgrunder, liv och personligheter hade de gemensamt att de var kvinnor och att de flesta slogs ihjäl i sina hem: ”i köket, i badrummet, i vardagsrummet, på tröskeln, i trapphuset, på vinden”. Allra vanligast var hennes egen säng. Det är sedan länge belagt att risken för dödligt våld är som störst när hon vill lämna, när hon försöker ta sig ut.

I dagarna meddelades domen för mordet på Wilma Andersson som vid 17 års ålder mördades av sin pojkvän. Tingsrätten skriver att ”...det är ställt utom rimligt tvivel att mannen i Uddevalla i november 2019 genom upprepat våld uppsåtligen berövat sin flickvän livet”. Tårarna rinner utmed mina kinder när jag läser Wiegls och Edbloms passage där de konstaterar att det inte är ”vanliga mord” de granskat; de är för gränslösa, helt besinningslösa. De beskriver ett ”fruktansvärt övervåld” och jag tänker på Wilma och att en man som inte bedöms lida av ”allvarlig psykisk störning” har sin flickväns huvud i garderoben. Män som mördar sina kvinnliga partners är generellt sett mycket mer välfungerande och lever under mer ordnade omständigheter än andra män som mördar. Det är inga vansinnesdåd.

Våldet finns runt mig hela tiden. Någon ringer och berättar att hon fått reda på att vår väninnas nya kille är dömd för  misshandel av sin förra tjej och hon vet om det. Vad gör vi? I början förstår hon vår oro, bara några veckor senare säger hon att hans ex ”faktiskt var ett psykfall”. En väninnas väninna berättar att hennes man puttat henne i trappen. Två dagar senare tycker hon inte att det var så farligt egentligen, hon överdrev, det var ju inte meningen att hon skulle ramla. Min polare blir full och berättar att hans pappa brukade ”banka på morsan” när han var liten. Efteråt har de aldrig pratat om det.

Överallt våldet, vi vet om det men att verkligen ta det till sig är svårt. Vi skriver om, tolkar och tappar bort oss. Det är lättare att kalla det destruktiva relationer, relationsvåld, partnervåld, familjevåld, våld i nära relation, bla bla bla. Över 300 mördade kvinnor i Sverige på 2000-talet. Det är mäns våld mot kvinnor och det kan inte förstås utan att tala om det omgivande samhället. Om kön, makt och vad det innebär att vara kvinna, respektive man. Men den här texten handlar inte om det, den handlar bara om att det är så sjukt jävla hemskt. Minns alla våra mördade systrar.