Någon gång i 90-talets början snörade en 15-årig flicka sina 14-håliga kängor, gränslade sin moped och ­körde ut på landsvägen mellan två mellan­stora städer på småländska höglandet. När trafiken glesnade drog hon av sig hjälmen. Känslan när vinden smekte huvudets rakade sidor och håret fladdrade bakåt var värd att bli stoppad av polisen för. På pakethållaren satt ett sexpack folköl, i hennes bröst bankade hjärtat vilt. Hon var kär.

I ­grannstaden fanns killen hon hade bytt stil för. Han ­spelade punk i ett ­garage, rökte röda Prince med känsliga fingrar och var det vackraste hon hade sett. Flickan var jag. Och kärare än så har jag nog aldrig varit.   

Flera decennier senare upptäcker jag att killen, han som mitt hjärta nästan sprängdes sönder för, har blivit NMR-­soldat. Alltså aktiv medlem i ett parti som hyllar Hitler och som ser sig själva som en biologiskt rasistisk revolutionär spjutspets. Som tror på den judiska konspirationen och som ser såväl hbtq-rörelsen som feminismen som hot. En organisation vars hela existens bygger på hat. Besatt googlar jag mig vidare in i hans liv. Allt talar samma språk: han ser sitt liv som vigt åt kampen.  

Jag hatar honom, men minns samtidigt hur jag en gång älskade honom. Hur han öppnade min hjärna för världen, för det kärva, det udda och det normbrytande.  

Hur skapas en NMR-soldat? Den här texten har inga svar. Jag tänker på hur känslor som aggression och frihetslängtan är klassbundna, hur precis allt formas av hur en människa ser på sin väg genom framtiden. Hur mina tonårs känsla av utanförskap gav mig vingar, liksom större betydelse i världen, medan känslan av annorlundaskap för killen i grannstaden blev en grogrund till hat.   

Punkgänget på det småländska höglandet hade få, om ens några, likheter med de gäng jag hört talas om i exempelvis Stockholms innerstad vid samma tid. Här fanns inte det kreativa och naiva kaos som skapade bokkaféer och politiska ockupationer på andra håll. Här fanns snarare en vilja att fucka upp och störta.

När gänget började raka av sig mohikanerna, byta skinnjackorna mot bomberjackor och Strebers varvades med Ultima Thule i bandarna blandades den upproriska frihetskänslan i mitt bröst med något som skavde. Jag minns hur min akademiskt skolade mamma en sen natt i bilen ifrågasatte de nationalistiska låttexterna och att jag motvilligt höll med: det var ju EG jag ville bekämpa, inte invandrarna. Det var frihet jag var ute efter – inte hämnd. Min semester i trasigheten var slut.

Medan jag blev gymnasieestet och utbytesstudent fortsatte radikaliseringen i grannstaden. Där skickades inte tonåringarna på språkresor för att deras betyg skulle räddas. Flera av gängets medlemmar gick det illa för: en tog livet av sig, det ryktades att några i gängets äldre utkant åkte in på kåken för våldsdåd. Andra blev föräldralösa.  

Betydande delar av 90-talets flyktinghat lugnade ner sig. Ultima Thules karriär blev kortvarig och Ian och Berts tid i riksdagen inte bestående. Samhället lyckades den gången med bedriften att rikta samtalet mot andra frågor än de som bestämdes av mörkerkrafterna. Till slut sågs inte längre ­invandraren som ett växande och potentiellt farligt problem av samhällsandan.  

Men vissa gick åt motsatt håll. Det är detta jag inte kan få ur huvudet. Idag ser sig killen med de känsliga fingrarna som en soldat, på senare år radikaliserad. Han kämpar för nästan allt vettiga människor föraktar. Jag hatar honom ursinnigt men minns samtidigt hur jag en gång såg på honom. Jag minns ­också hur vuxenvärlden runt honom försvann, men saknar många pusselbitar för att förstå hans liv.  

Jag funderar på hur vi som samhälle ska stoppa det livsfarliga bruna hatet. Jag har inga färdiga svar, men begriper att svaret kräver så oändligt mycket mer av oss än hårdare tag.  

Alla främlingshatare har inte lidit som barn, detta är inte en text som försöker psykologisera nazism. Men jag vägrar överge övertygelsen om att ett barn aldrig börjar hata, alltså på riktigt hata, utan orsak.  

I förra årets kanske viktigaste bok ”Tio år efter Utöya” försöker Ali Esbati förklara kopplingen mellan politik och rasistiska våldshandlingar genom att använda sig av en kokande-vatten-­metafor. Ett debattklimat, förklarar han, där invandrare nästan bara beskrivs som något problematiskt, kokar upp vattnets temperatur till en sjudande nivå. Vid en viss punkt ökar sannolikheten att en vattenmolekyl lossnar, att ett våldsdåd inträffar. Om vi blir besatta av att beskriva alla problem som invandrings­relaterade ökar risken för att någon går över en gräns. Och denna någon ser sällan sam­hället som en god kraft.  

Även om hatet från vissa av samhällets utstötta har djupa rötter kan sättet på vilket det materialiseras formas av tidsandan. En individ med alternativt framtidshopp ansluter sig inte till kriminella nätverk, oavsett om de är nazistiska eller gäng­kriminellt romantiserande. Individen med framtidshopp låter sin längtan efter äventyr leda den framåt. En ung människa som är trygg i sitt värde i världen ser inte människor som konkurrerar om samhällets resurser som hot.  

Jag undrar också hur många varningsklockor som måste ha tjutit i öronen på de myndighetspersoner som haft till uppgift att stötta vilsna ungdomar sen bomberjackorna drogs på under 90-talet.  

Men kanske har samhället gjort vad det förmått, det är få som vet.

Vad jag är säker på är att jag mår jag illa varje gång bilden av den vuxne nazistsoldaten krockar med minnena i mitt huvud. Jag får inte ihop det. Hur kan något så vackert bli så fult?