Vi sitter tre vänner i mitt kök. Allihop arbetslösa. Den ene säger att han blivit för gammal för sin vanliga strategi: att köra ett drog-race. Förr brukade han då och då dyka några veckor i dimman för att slippa deala med allt ett tag. Det är för riskabelt nu. Han vågar inte vara säker på att dimman lättar igen. Nu vet han inte vad han ska göra istället. Han tackar nej till en grogg. Den andra har analyserat sin ångest. Insett att hon i hela sitt liv lärt sig frukta sysslolösheten: ”Min mamma pendlade alltid in och ut i depressioner när hon blev arbetslös. Hon har för fan varit i varenda arbetsmarknadspolitisk åtgärd som finns, men bara hon hade vilken skit-praktik som helst så höll hon ihop. Så fort hon föll ur rasade allt igen”. Hon har sett hur det kan bli, och hon är rädd, min väninna. Vi är rädda allihop. Jag som är den tredje vännen tänker att det kanske är ännu mer för hopplösheten än för framtiden.
Blodtryck stiger inte bara med åren, det stiger i relation till hur långt ner på samhällsstegen man befinner sig. Runt om i arbetarsverige utsöndras stresshormoner, blodfetter förhöjs medan räkningar fortsatt trillar ner på dörrmattor. En fotfolkets kortisol-fontän. Vår generation saknar den framtidstro som Sossesverige en gång hade. Enligt folkhälsomyndigheten ökar den psykiska ohälsan i de lägre skikten medan den minskar i de övre. År 2011 stod den femtedel av befolkningen som har lägst inkomst för mer än 30 procent av alla fall av självrapporterad ängslan, oro eller ångest och suicid och hälften av alla psykiatriska diagnoser. Särskilt drabbas kvinnor och arbetslösa. Hur det kommer se ut post-corona kan vi bara ana.
Jag minns en tidningsrubrik om Erik Selin som jag delade häromåret: ”Fastighetskungen om att må dåligt: ”det är ologiskt””. Senare skickade någon en bild från en demonstration mot hyreshöjningar. En liten tant med ett plakat: ”Fastighetskungen – skjut dig i pungen”.
Borgerligheten är alltid helt oförstående inför de mindre bemedlades vrede. Deras eget klasshat är berättelsen om världen: den som gör rätt val belönas, den som väljer fel har sig själv att skylla. I offentligheten finns ingen yttre bekräftelse på att rädslan och oförrätten vi känner är verklig. Känslorna trycks tillbaka in i oss, tystas och ges små individuella sjukdomsförklaringar.
”När du mötte världen fanns det hopp, även om ditt liv”, inleder Patrik Lundberg sitt mamma- tillika Sverigeporträtt ”Fjärilsvägen”. Medan jag rusar fram över sidorna stryker jag då och då under med tjocka streck och ritar små hjärtan i marginalen. Samtidigt fuckar en strid ström tårar upp mitt smink. Ett par timmar senare slår det mig varför Birgitta Lundberg går rakt in i mig. Min största skräck är att bli henne.
I skrivandet fann Lundberg en plats för sina känslor: ”...tårarna jag inte vågade fälla, ilskan som kolsyrade mina vener”. Vreden, förödmjukelsen som ett stickande, ett väsande i blodet. Runt, runt pumpas det och hotar ständigt att skumma över. Någonstans måste det ut. Hat är bara en konstruktiv kraft om den används som så. Annars blir den till ett litet giftigt monster som förtär dig inifrån medan samhället tuggar dig från utsidan. Alkoholism kommer ofta smygande.
Jag köper en Trisslott i min närlivs. ”Jag älskar att skrapa” säger kvinnan i kassan. ”Då kan man känna lite hopp och att man inte är en del i detta samhället”. Länge funderar jag på att hon sa så. Hennes ord och ärlighet bekräftade vår gemensamma position. Vännerna runt köksbordet, Patrik Lundbergs mamma och butikskvinnan: alla en del av den breda, trötta arbetarklassen. Vi längtar ut. Jag vann fem gånger ingenting och det sägs att nätcasino-bolagen är coronapandemins stora vinnare.
Vad händer med den, som brinner av ilska men tvingas svälja den? Med den som måste kväva sin eld och istället kriga med virtuella a-kasse handläggare, göra tusen knappval i försäkringskassans telefonkö eller redovisa alla sina kvitton av uppdrucken ångest på soc? Svaret: psykosocial ohälsa.
Det sägs att man ska vara glad så länge man har hälsan. Men om man inte har den, och egentligen ingenting annat heller, vad händer då? Patrik Lundbergs mamma fick tabletter. Alla mina vänner har tabletter. Det finns massor av tabletter mot klassamhället. Runt köksbordet söker vi vår fjärilsväg till framtiden.
