Jag vänder fortfarande bort blicken när jag ser den. Alan påminner alldeles för mycket om en treåring i min egen närhet, en i hög grad levande unge som älskar monsterlekar.

Kommer Alans död att bli den ögonöppnare som världen behöver? Det är inte så säkert som det verkade för bara några veckor sedan. 

Det är ju inte som att vi inte vetat förrän nu. Precis som många mycket väl visste vad som försiggick i de tyska koncentrationslägren långt innan kriget tog slut har vi alla känt till vidden av flyktingkatastrofen. Den har pågått alldeles i vår närhet i flera år.

Många trodde att fartygskatastrofen utanför Lampedusa för två år sedan då 368 människor dog skulle bli den väckarklocka världen behövde. Det blev den inte. Medelhavet har fortsatt att vara dödens hav.

Jag försöker begripa. Det handlar uppenbarligen inte om brist på kunskap. Har det kanske med identifikation att göra?  Att människor med egna erfarenheter av flykt har lättare att förstå vad det handlar om kan tyckas självklart – men är det kanske inte. Långt över hundra tusen finska medborgare fick en fristad i Sverige under andra världskriget. Från de baltiska länderna kom tiotusentals människor över havet, ofta i små ranka båtar som mina egna föräldrar. Från Ungern flydde 200 000 människor 1956.  

De flesta i Finland, Ungern och Baltikum har någon i sin närhet, ofta i den egna familjen, som vet vad det är att tvingas lämna sitt land. Som förstår att flykt inte är något frivilligt.  Att ingen sätter sitt barn i en båt om det inte är ännu farligare att stanna kvar på land. 

Ändå denna oförsonlighet. Det protesteras mot flyktingar i hela Baltikum. I Finland bildas mänskliga kedjor för att stoppa krigsflyktingarna. I Ungern… ja vad ska man säga om detta land som sätter in milis och taggtråd mot barnfamiljer?

Kanske har det aldrig varit viktigare att inte dra alla över en kam. De 600 i Torneå som fått för sig att människor flyr sitt land för att sno åt sig finsk välfärd representerar inte alla i sitt land. Lika lite som de som satte eld på ett asylboende i Estland. Eller svenska Gunilla Schmidt, sverigedemokrat i Åstorp som undrade varför ingen kunde ställa sig på Öresundsbron med en kulspruta för att stoppa flyktingströmmen.

De flesta har reagerat på ett helt annat sätt. Det gäller alla från Angela Merckel till helt vanliga tyskar, danskar eller malmöbor som skyndat till järnvägsstationer och gränsövergångar med mat, blöjor och mänsklig värme. Eller upplåtit sina egna hem till flyktingar, också i Ungern.

Vi vet detta tack vare medierapporteringen. Den har varit enorm. Och glädjande. Som när Metro gjorde hela tidningen till en välkommen till Sverige-manifestation full av fakta och inspirerande reportage om hur vi kan hjälpa. 

Eller när andra medier berättade om alla de fantastiska verksamheter som sedan länge pågått för att ta emot människor på flykt. De har funnits där hela tiden, i hela landet, och handlat om helt oglamoröst vardagsarbete. Om att samla in cyklar och barnvagnar, se till att barnen får gå i simskola eller starta svenskundervisning trots att flyktingarna ännu inte har rätt till SFI.  Den har för det mesta skett i total medieskugga.

Min skräck är att skuggan snart sänker sig igen. Ni har kanske märkt att rapporteringen redan minskat? Att flyktingfrågan inte längre toppar nyhetssändningarna. Att EU:s ledare fortfarande inte lyckats ena sig. Att det fortfarande inte finns legala vägar in i Europa.

Jag hoppas att jag har helt fel.