Krönika: Min sorg blandas med stolthet

Det är tidig måndag morgon när jag skriver den här texten. Jag har jobbat hela natten. Tröttheten värker i min kropp. Men inte lika mycket som av den svårt blandade känslan av sorg och av stolthet. Samtidigt som jag cyklade till jobbet för tolv timmar sedan i den ljumma försommarkvällen, satte sig flera av mina vänner framför tv-apparaterna för att se på valvakan.

Deras sms lät mig förstå att det här landet har förändrats.  

Jag vill såklart vara glad och fira att vi röstade in partier och kandidater som har gått till val på att försvara kvinnors rätt att själva bestämma över sin kropp. Det är viktigare nu än någonsin.

Samtidigt är det första gången som Sverige skickar rasister att representera oss i EU-parlamentet. Det skär och skaver mig trasig.

Jag har vandrat hela natten i sjukhuskorridorerna.

Tänkt på patienter jag har mött. I natt och alla nätter före dess. De som rasisterna vill neka vård. 

Tänkt mycket på alla de kvinnor som av olika skäl har behövt avbryta sina graviditeter. Både före och efter vecka tolv. De som skulle tvingas till en svart marknad med osäkra och illegala aborter om Sverigedemokraterna fick bestämma.

Tänkt ännu mer på kvinnan, som väntade i flera dagar innan hon vågade söka vård och nästan höll på att förblöda. På paret som inte gick till sjukhuset trots att de kände att det var något galet med graviditeten. På honom vars cancer växte vidare till det obotbara i rädsla av att sjukhusvård skulle vara farligare än sjukdomen. På alla de papperslösa och försäkringslösa som Sverigedemokraterna vill att jag ska polisanmäla, istället för att lindra, bota och trösta. 

Det känns som om jag behöver gråta. Jag antar att det är en rimlig känsla när stövlar trampar på själva essensen i kärleken till mitt yrke – allas lika rätt till vård.

Men sorgen blandas med något som kanske andas stolthet. Över att vara en av dem som står emot.

Över att tillhöra Vårdpersonal mot rasism. Över att mitt fackförbund tillsammans med både undersköterskornas, lokalvårdarnas, busschaufförernas och läkarnas sade: ”Inte hit, och inte längre!” Över att brandmännen sade ifrån. Över att brevbärare protesterade. Över alla människor som vände ryggen åt. Mina gamla klasskamrater. Lärare i min barndomsstad. Bekanta från söder till norr.

Precis som jag, märker ni alla hur debatten har förskjutits. Hur rasister i valda församlingar normaliserar dem som parti, men också gör rasistiska åsikter i debatten allt mer normala. 

Det är en tid att gråta i. Men också en tid att känna ansvar och stolthet. 

Min yrkeskod kräver det av mig. Och av alla mina kollegor. 

I dag och alla andra dagar kommer vi att finnas på ett vårdgolv nära dig. I dag och alla andra dagar ska vi stå upp för alla människors rätt till vård. I dag och alla andra dagar ska vi protestera när en rasistisk politik hotar våra patienters hälsa. 

I dag och alla andra dagar kräver jag detsamma av dig.