Igen.
Då vecklas 9-åringens blick inåt och förmörkas, som för att skydda sig. Trots att han har ätit en glass om dagen de senaste veckorna, ibland tre, och det verkligen inte går någon nöd.
För det finns en prolog, och det är den som gör att sonens upplösta ansikte får mitt hjärta att skrynkla ihop sig i ömhetskramp.
Det är maj när 9-åringen står i hallen och berättar om resan han börjat drömma om. Medan vi bänder på oss skorna rusar tankarna: Grekland? All inclusive-charter med ”POOLSKOJ?”. Var har han ens fått idén från? Djävulsgapet Youtube?! fräser det där inne.
Men innan tankesvadan hinner läcka ur munnen fortsätter sonen med en motivering så hedervärd att den nästan låter fabricerad. Det handlar om intresset för grekisk mytologi, berättar han, med en präktighet som nästan bara en mor kan älska:
”Jag skulle vilja se ställena jag hört om i ljudböckerna: Aten och Kreta.”
Det är ett motiv så ädelt att jag på samma gång skäms för mina irriterade antaganden och imploderar. Litteratur! Historia! Det nyfikna barnets rena kunskapstörst! tänker jag med en egen präktighet som utan vidare visar vem min son ärvt sin ifrån.
Problemet är att vi inte flyger. Eller snarare, vi har lyckats undvika det under sex år. På grund av utsläppen som dödsföraktande joddlar oss vidare mot rekord i farlig hetta. På grund av upphettningens redan katastrofala spår. För skillnaden vi ändå vill göra och allt det där.
Det är i alla fall vad jag intalat mig.
Men så kommer grannbarnen och något i mig börjar vackla. Jag tittar på min sons kallt förmörkade ansikte. Deras soliga.
”Vi har varit i Grekland flera gånger!” kvittrar de så ovetande att jag vill strypa någon, eller snarare politiken som gör det möjligt för den genomsnittlige svensken att kasta sig på ett plan så fort semestern börjar.
Så som jag gjorde för bara några år sedan.
Men där kommer vacklandet med sitt: ”Varför de och inte vi?” Det kommer med frågan om hur länge man ska orka hålla emot när genomsnittssvensken flyger en gång per år, vilket är fem gånger mer än det globala genomsnittet. Trots att fem klimatsystem redan är nära kollaps, är det få som kan tänka sig att minska sin största utsläppspost till mer rimliga nivåer (någon gång vart fjärde år eller så, enligt forskare på KTH och Charlmers).
Vad gör min enskilda återhållsamhet för skillnad när Sveriges regering gav tio gånger mer till flygplatser än till klimatet i vårbudgeten? När de för en politik som ökar utsläppen kraftigt – just när det är som mest akut att sänka dem?
Grekland. Att åka tåg och färja skulle ta sex resdagar tur och retur. På ett höstlov blir det knappt tid kvar att se Zeus födelseort Kreta eller Akropolis i Aten. Under sommaren är det så varmt att hjärnan skulle koka. Klimatkrisen syns redan på termometrarna runt medelhavet.
Vi går på bio. Filmduken fylls av fluffiga kattungar i reklam för Flygresor.se. Det är lätt att glömma brinnande skogar och klimatflyktingar då.
Min 9-åring läser omböckerna om Percy Jackson och de mytiska gudarna. Men när jag frågar honom om avundsjukan på grannarnas Greklandsresa får jag ett oväntat svar:
”Det var ju inte deras dröm. Jag hade varit mer avundsjuk om de verkligen ville åka dit”.
Han är 9 år och har inga ord för slentrianflygande. Men han vet. Och jag kan fortfarande inte svara på frågan: Varför de, och inte vi?
