Personligen tycker jag egentligen inte att vi borde äta fisk ”för klimatets skull”, men nu har min man ändå köpt det ”för barnens skull”, och jag har trots allt lyckats koka den ekologiska potatisen i alla fall nästan mjuk, nästan i tid.

Trodde jag.

Det har varit en lång dag. Det är smutsigt överallt. En halv sandstrand insläpad av barnvagnar och katter är ihopklistrad med diverse grötkladd och bebisens slarvigt upptorkade kroppsvätskor. Allt är så fucking solkigt och kaosigt att jag fanimej imploderar. Jag orkar inte mer. Jag går på knäna. Jag kommer aldrig mer få sova ut. Med sonens utbrott blir jag plötsligt så vansinnig att jag måste gå och vråla in i en kudde en stund och tycka synd om mig själv.

Men, tänker jag, när jag skrikit klart i kudden.

Min 4-åring går i alla fall inte på crystal meth.

Just denna distanserande tanke har lugnat mig sedan jag såg den verklighets­baserade filmen ”Beautiful boy”, nu bioaktuell i Sverige. Filmen skildrar hur den framgångsrike The New York Times-journalisten David Sheff (Steve Carell) försöker rädda livet på sin tonårige son Nic (Timothée Chalamet), som blivit beroende av skräckdrogen crystal meth. Ett centralstimulerande medel som för varje ny dos hotar att ge den missbrukande pojken permanenta hjärnskador.

I nostalgiska tillbakablickar ses den undersköna sonens småbarnsår i guldskimrande motljus: Middagar, lek och sång i bilen till skolan. Samma återkommande vardagligheter som de flesta föräldrar upplever genom dimman av ständig sömnbrist. Klipp till filmens nutid där tonåringen rymmer från sjukhuset efter en överdos, eftersom han vägrar att bli inlagd på rehab igen. Där samma brunlockige pojke som en gång satt i pappas knä, nu sticker armarna såriga med sprutor och gör inbrott i föräldrahemmet i jakt på värdesaker att sälja.

Det är bitvis så förkrossande att jag knappt orkar titta vidare. Eftersom jag vet att både pappan och sonen idag mår tillräckligt bra för att ha skrivit flera bästsäljande böcker om sin historia lyckas jag ändå se klart. Därpå gråter jag mig helt snorig för att jag älskar min egen son så mycket, för att detta aldrig, aldrig får hända honom och för att vem är jag att gnälla över att mitt barn då och då beter sig som ett väldigt gulligt litet svin? Det är väl själva definitionen av att få vara barn?

Jag har skrikit klart. I köket hör jag hur min man lyckats lugna 4-åringen så mycket att han till och med lyckats peta i sig några bitar mat. Kvällen är räddad, med undantag för att det som vanligt börjar blöda från födelsemärket vid min hals som den 1-åriga dottern kräver att få ”krafsa sig till sömns” på.

Självklart låter jag henne. Precis lika motståndslöst som jag lät 4-åringen knöla in hela sin lilla hand i min mun när han skulle somna i samma ålder.

För vad gör man inte för sina barn? Vad gör man inte för att de till sist ska somna så att man slarvigt kan torka upp det värsta i köket?

Imorgon är en annan dag. Full av nya möjligheter att vara en helt vanlig mamma på gränsen till nervsammanbrott.

Full av tacksamhet över att barnen i alla fall inte går på crystal meth.